Det är knappast någon överdrift att påstå att den numera pensionerade småskolläraren Alda Boström varit flitig vid målarstaffliet. Om det vittnar väggarna hemma i huset hos henne och maken Sven Boström i Näs, Bredbyn, några mil inåt landet från Örnsköldsvik.

I vardagsrummet, salen och trapphuset på nedervåningen liksom i hallen och sovrummen på övervåningen. Överallt finns bilderna från Alda Boströms barndom och uppväxt.

Oljemålningar av bygdens gamla hus och miljöer, män och kvinnor i arbete eller när de roar sig. Skogsarbete, husförhör, tvätten vid ån, skolan, tangodans på logen och mycket annat.

Men också bildsatta historier och sådant det talats om människor emellan i bygden genom åren – om vittror, vargbesök och mordet på Nils Persson i Rödvattnet.

En del dokumenterade sanningar, annat av mer omdiskuterat ursprung. Tavlor hon gör för att få måla. Inte för att tjäna pengar.

– Ibland kan jag måla de här björktavlorna bara för att få sälja lite, säger Alda Boström och visar på några hängbjörkar framför en vacker utsikt.

Men fliten har också gett henne problem, om än angenäma sådana. Vi hinner knappt innanför ytterdörren förrän hon skrattande utbrister:

– Jag skulle egentligen ha ett stort hus bara för mina tavlor, de har blivit så många. Det är så att jag knappt törs säga hur många. Men en 250-300 stycken har det nog blivit.

Hon pratar ivrigt och glatt om sina tavlor och förklarar raskt sina skorrande r med att "en eller annan i vår släkt pratar så".

– Men jag kommer från Risbäck här i Anundsjö, inte långt söderifrån.

Att hon började måla förklarar hon med den fritid hon hade under alla sina lediga somrar som lärare.

– Jag började på allvar på somrarna under 1980-talet. Vad jag målar? Det är ömmest.

Vilket på Anundsjömål skulle kunna översättas med "lite av varje".

Alda Boström föddes hösten 1937 i byn Risbäck i Anundsjö som ett av sju syskon.

– Jag var yngst och sladdbarn. Den näst yngste av oss barn var elva år äldre än jag.

– Vi hade ett torpställe med kor, kalvar, får och höns. Pappa Otto var torpare och skogsarbetare, mamma Anna var hemma och skötte familjen.

Efter sjuårig folkskola i Norrflärke och ett år på Mellansels folkhögskola bar det av till Härnösand för Alda Boström. Till seminariet och lärarutbildningen där.

– Den var tre år. Efter det var jag färdig småskollärare.

Fram till pensionen hann hon jobba närmare 40 år i skolan. Och på senare år alltså även måla en mängd tavlor.

– Det är mycket för dokumentationen, säger hon om alla tavlor från barndomens och uppväxtens Risbäck.

– Inte för att jag är någon mästare, det har jag aldrig påstått. Jag är en helt vanlig människa.

Vilket inte hindrat att hon fått sina tavlor utställda, bland annat i Örnsköldsviks museum och i länsmuseet i Härnösand. Om det vittnar små nummerlappar nere i vänstra hörnet på en del tavlor.

– Jag har min egen stil, jag försöker inte efterlikna någon annan. Det är en blandning av naivistisk och realistisk stil, skulle man kunna säga.

Helst målar hon i olja.

– Då kan jag måla över och ändra, förklarar hon. Jag har målat akvareller också. Men då är man mer låst.

När Alda Boström går runt i huset och berättar om sina tavlor är hon livfull och energisk. Historierna väller ur henne.

– Det här är jag när jag ska börja skolan. Jag var sju år och frågade min kusin Gudrun: "Är det farligt att gå i skolan?" "Nej, men man måste göra som fröken säger", svarade hon.

– Och här har jag målat mordet i Rödvattnet. Nils Persson hade köpt ett ställe där, men när han skulle skida över sjöarna till Umeå 1823 för att få rätt om sitt hemmansköp så försvann han. Liket flöt upp på våren, med huvudet avskilt från kroppen.

– Exakt vad som hände vet man inte. Jag har tänkt ut värsta scenariot, säger Alda Boström med ett nöjt leende och pekar på en mystisk man som står gömd bakom ett träd med yxan i högsta hugg.

Hon fortsätter visa tavlor om julklappen som kastas in i huset och efterrätten "surlimbera" (vattlingon), om gårdfarihandlarens besök och när hon och kusinen Birgit skulle slipa hönans näbb.

Och den omtvistade och blodiga historien om hur vargen vintern 1735 ska ha tagit Jon Eliasson Björns och Ingeborg Olofsdotters treårige son Elias när han skulle ut och kissa.

– En del säger att det är otänkbart att en varg skulle göra så, andra säger att det är sant. Men historien är en del av vår muntliga tradition.

För Alda Boström är det skäl nog att måla en tavla.

– Om jag hör något intressant, då kan det bli något. Jag målar gärna historier och människor. Det ska hända något i tavlorna.