– Jaså, tycker du jag stal showen? sa han när tv-kamerorna hade slocknat efter den första deltävlingen i Fjällräven Center.

Han kom själv med svaret också:

– Nej, det tycker jag inte. Artisterna var suveräna, showen helt otrolig och mina programledarkollegor är ju proffs – jag är amatören i det sällskapet.

Det var inte vad publiken ansåg. Trots att Sverigeflyktade Dolph stod jämsides med namn som Måns Zelmerlöw och Christine Meltzer var det inget snack om saken. I inledningen skrek den stora publiken så fort han kom in på scenen, men det skulle bli värre.

Mycket värre.

När Dolph fick sin egen show under några minuter visste besökarna knappt till sig av glädje och uppskattning. Man ställde sig upp i bänkraderna och dansade och sjöng samtidigt som Dolph först sparkade och slog så att det blev spillved av ett gäng träskivor, drinkbitar av stora isflak – och dessutom gav han sig på Elvisdängan A little less conversation.

På den lätt kaotiska presskonferensen som följde deltävlingen fick han till och med frågan om han på allvar skulle kunna tänka sig att ställa upp i Melodifestivalen.

På riktigt, alltså.

Åt det skrattade han bara.

– Men jag gillar vårt låtval, Elvis är en favorit. Vet du, Elvis är också lite Norrland.

Dolphs gymnastiknummer lämnade spår på hans kropp i form av ett blodigt sår på högerhanden, men det var inget som störde.

– Äh, det där, det är glömt i morgon. Ska man utföra det där isnumret så bör man ta i för kung och fosterland så att man verkligen kommer igenom. Det skulle vara rätt pinsamt om man misslyckades.

Hur ska du fira den här framgången?

– Det blir middag med min familj, med mina döttrar och min fru. Det kan hända att det blir ett par öl också. Du kan skriva att Ångermanland är världens bästa plats.