Christopher Owens; indiemessias och sångare i Girls, sitter tyst med blicken i golvet och suger maniskt på en Fisherman's friend.

Doften av mint sprider sig i den öde baren i centrala Stockholm.

Så börjar han sjunga:

– "I was gonna go to the store but then I got high...".

Förlåt?

– Det är precis som i den låten ("Because I got high"). Droger är något som tillåter dig att hänge åt dina känslor. Är du hög glömmer du din "att göra"-lista. Så sysslar man med någon slags konst... Man tänker bara på den där låten man skriver.

Du har beskrivit det som en del av ditt liv när du var yngre?

– Jag tar fortfarande droger hela tiden, jag är drogberoende. Jag vet inte hur det är här, men där vi bor tar 85 procent droger. De kanske har ett recept för marijuana, de kanske tar kokain på discot, de kanske köper piller på gatan eller får dem utskrivna av sin läkare. Det är ganska amerikanskt. I bibelbältet får barn droger utskrivna av skolan bara de är lite ängsliga.

Hedonisten Owens har utöver sina drogeskapader en annan talang: Att skriva perfekta popmelodier.

San Fransiscos bukter blev i höstas epicentrum för en indievåg som kom att slå in in över hela popvärlden.

Christopher Owens beskriver musiken "som en anledning till att vara vid liv".

– Alla barn växer upp och är fascinerade av en massa idéer. Jag förstår inte tanken med att bli vuxen och börja leva för absoluta minimum; vilket i min mening är att tjäna ihop sin månadslön och kanske ha tillräckligt med saker för att folk ska acceptera dig och inte behandla dig som en outsider. Som en ordentlig bil, säger han, och fortsätter:

– De som lever så har vid någon tidpunkt gett upp något de faktiskt vill göra. Det där livet kan inte vara allt, det måste finnas något mer. För oss blev det att spela in musik. Inte så att spela i ett band är det enda som skulle göra mig lycklig, men alla måste ha något.

Mytologin kring Girls är lika omtalad som deras musik. 30-årige Christopher Owens växte upp i den kristna sekten Guds barn, rymde till Texas som tonåring och togs om hand av en lokal multimiljonär som uppmuntrade hans konstnärliga sidor.

– När jag blev tonåring var det naturligt att vilja göra min egen grej. Jag ville bara flytta därifrån. Det är först nu jag insett hur annorlunda det var. Det var en väldigt strikt religiös uppfostran. Vi fick bara lyssna på religös musik, så när jag började lyssna på popmusik var det riktigt spännande. Naturligtvis gjorde det att jag ville göra sådant som jag inte var tillåten att göra, det fick mig att bli mer vild och rebellisk, säger han.

Avslutningsvis, vad hände med din svenska flickvän Maria?

– Det är en av de stora tragedierna i mitt liv, hon var min första flickvän, jag var 15 år när vi träffades i Norge. Vi var ihop i två år. Jag flyttade tillbaka till Amerika och efter ett par år slutade breven komma. Jag vet ingen definitiv sanning om vad som hände med henne, jag har bara hört rykten.

Victor Johansson/TT Spektra