Nåväl, under mina tio år på Sweden Rock har jag aldrig sett så mycket publik som natten mot fredag. Det verkar som alla 33 000 är på plats, bortsett de som somnat ofrivilligt tidigt då.

Aerosmith drar igång med Love in an elevator och följer upp med den gamla, sköna Back in the saddle. Den något androgyne sångaren Steven Tyler har som vanligt sitt mickställ dekorerat med kulörta band. Han rör sig, eller snarare slingar sig, fram som en atletisk yngling. Framför allt sjunger Tyler i princip lika träffsäkert, känslofullt och halvhest som på skiva, ackompanjerat av en mäktig och bra instrumentell ljudsammansättning.

Tylers och gitarristen Joe Perrys samspel är väl synkroniserat. Perry körar oftast i Tylers egen mick, liksom de vore siamesiska tvillingar. Låten Crazy funkar perfekt live, likaså balladen och megahiten I don´t wanna miss a thing. Walk this way blir första extranummer.

”Jag vet vad ni tänker göra på måndag”, säger D-A-D:s sångare Jesper Binzer på bruten svenska. Han och bandet utvecklar svaret genom att spela Sleeping my day away som sista ordinarie låt. D-A-D kommer till Gatufesten i Sundsvall i juli.

Gillar Magnum på skiva. Men första 2/3 av spelningen är... sådär. Visst, behagligt och skickligt, men intetsägande och slätstruket. En timme in i konserten lyfter det i form av All England´s eyes och Vigilante.

Pugh Rogefeldt spelar sina låtar akustiskt. Det är knökfullt i tältet och man står i horder långt utanför. Pugh får enorm respons från publiken och allsången är stark i bland annat Dinga linga Lena och Kärleken.

Delvis ångermanländska April Divine får 30 minuter på en av de mindre scenerna, med ett par 100 åskådare. Trummisen får problem med baskaggen, och det blir därför kortare avbrott. Men grabbarna hanterar det proffsigt och kör nya låten Faced Down med bara gitarrer under det längsta avbrottet.

PATRIK NÄSLUND