Det blir kanon – till en början. Inledande "Over the Hills and Far Away" bådar gott, liksom "Military Man". Melankoliska balladen "Empty Rooms" ligger också rätt. Vem har inte dansat tryckare till den under 1980-talet?

Ibland skulle det behövas en uppbackande kompgitarr för att feta till soundet. Mest önskvärt blir det i "Out in the Fields", som blir för klen.

De tre sista låtarna kommer blues-Gary fram igen – elegant men malplacerat: "Still Got the Blues", "Walking by Myself" och "Parisienne Walkways". Sedan bugar nordirländaren och tackar för sig. Känns aningen snöpligt. Åtminstone den sista (enda extranumret) borde ha bytts ut mot en renodlat rocklåt. Varför inte "After the war eller Victims of the future?

Sångaren Axl Rose är ende bandmedlem kvar från ursprungliga Guns N'Roses. De avslutar hela Sweden Rock natten mot söndag genom att kliva på scenen 45 minuter för sent – efter en kvarts buande från tusentals. Inget tekniskt problem, bara GNR:s vanliga fördröjningsmekanismer…

Med trummor, bas, tre gitarrister och två keyboardister i ryggen kämpar Axl Rose mot en besvärande stark blåst i en två timmar och 15 minuter lång konsert. Blåsten gör att ljudet svajar då och då.

Titelspåret från senaste skivan, "Chinese Democracy", inleder och följs upp av riviga "Welcome to the Jungle". Om "You Could Be Mine" och "Live and Let Die" är bra, så är balladen "November Rain" oemotståndlig. "Paradise City" avrundar alltför väntat.

Hur lyckas Axl hålla tonen och skärpan i rösten de många stunder han springer omkring som en kalv på grönbete på scenen? Han gör det i alla fall. Och han har betydligt mer bråttom på scen än att komma till scenen…

Det blir en snygg show. Snygg med tanke på inramningen av maffigt stora videosekvenser och animerade bildspel i kulissen, plus läcker ljussättning.

Billy Idol får kämpa mot regnet de första låtarna. Vid delvis akustiska "White Wedding" har regnet upphört, och i refrängen till "Rebel Yell" bistår cirka 10 000 personer. "Rebel Yell" är som gjord för att skapa arena-drag.

För Wasp blir det som utlovat mest låtar från de allra första två albumen, ”Wasp” (1984) och ”The Last Command” (1985). Blackie Lawless med band gör ett gott dagsverke och levererar till exempel "Wild Child" och "Blind in Texas" med hedern i behåll. Trummorna är så högt mixade att det dunkar i bröstet och Blackie är för tjatig i den alltför utdragna allsångsleken i "I Wanna Be Somebody".

Genomgående ostadigt väder under fyra dagars festival. Det får man räkna med.