Molnen skymde himlen men värmen hängde i luften. Framför stora scenen doftade nysprayad parfym och klackskor ekade, till skillnad från senare, ännu mot stentorget. Martin Stenmarcks entré var lika sansad (rakt ut på scen, helt okonstlat) som publikens mottagande. Under "Explosionen" börjar tillströmningen märkas, handklappningen smittar av sig mellan parkbänkar och staket, men överlag är spelningen så lugn som en spelning klockan åtta på stora scenen brukar vara.

Fyrtio minuter efter utsatt tid kliver Fibes, Oh Fibes ut på Himlabadsscenen och möter en betydligt yngre publik än vad som samlats uppe på stora torget.

– Nu är jag inte säker på hur man dansar i Sundsvall, men fantisera om hur ni brukar dansa på dansbanan, säger frontmannen Christian Olsson.

Resultatet är förmodligen ingen fantomgestaltning, men det stampas friskt i marken och Göteborgsbandet lyckas successivt bygga ihop en glad, trallig spelning. Discoslingor från 1980-talet blandas med bandets charmiga musikalisk lekfullhet, kladdiga "woh-woh" refränger och professionella utförande.

Ytterligare fyrtio minuter sent är det dags för Markus Krunegård. Märkbart irriterad över att Lion's Share dragit över sin konsert och lämnat Himlabadet långt efter schemat brakar både han och publiken loss i en ivrig, hetsig version av "Ingenting är vettigt". Väntan och frustrationen blir en murbräcka som sträcker sig ända fram till "Ibland gör man rätt ibland gör man fel", där frenesin övergår till njutning. Markus gör mycket rätt, och förtjänar - precis som publiken - bättre tidspassning.

När Europe kliver på scenen klockan nio är stämningen framför stora scenen intensiv. Konferencier Gert Fylking påminner om att det handlar om ett band som "hela världen älskar" och syftar på det 1980-tal som gjorde gruppen till giganter. Men att se Europe i dag är en förbryllande upplevelse. Joey Tempest sjunger drägligt och låtskatten talar ibland för sig själv, men sättet Europe försökt förnya sig gör det svårt att ta den gamla favoriten på allvar. Det som tidigare varit pudelrock och glamour har i dag blivit "Last look at Eden"-domedag, helsvarta scenkläder och Tempest som på knä pekar långfinger åt fotografer. Konserten river upp applåder, jubel och eufori, men det är tack vare det Europe som en gång varit - inte det som står på scenen.