"Utan dina undantag" inleder spelningen med att introt rullar igång bakom ett enormt, svart skynke. Precis när Joakim Bergs röst hörs i högtalarna släpper fästena och scenen öppnas likt en oljad dammlucka. Ut flödar vad man kanske kan kalla Kents mest kärlekskranka låt, och ser man som jag Kent live för första gången är det lätt att intala sig att närmre än såhär, det kommer man inte de briljanta, cyniska Eskilstunaborna.

Den farhågan visar sig snart vara helt obefogad. Spelningen igenom flödar kärleken, och inte bara för att Kent är otroligt luttrade utan även för att bandet verkar ha uppriktigt roligt på scen. Vilket inte lär vara så svårt om man har så många hits, ett så bra sound och så många skrikande fans med sig som de har.

"Det finns inga ord" följs upp av "Skisser för sommaren" och "Töntarna", men framme vid nya "Gamla Ullevi" sjunker tempot. Joakim har vid det här laget slängt jackan och gitarren och dansar runt på scenen och vrider på huvudet. Den nya låten må vara en tempodödare, men den engagerar bandet, lagom för att kasta allting helt omvänt när "Kärleken väntar" brakar igång och Kent faller in i rutin. Publiken, däremot, går vild.

Efterföljande "Ingenting" är fullkomligt genial på alla sätt, och när "Krossa allt" går mot sitt slut hörs plötsligt visslingarna från "De andra". Utan att byta takt kör bandet en snabbare version av radiohiten från 2002. Det känns uppfriskande, och bygger upp till en stor tempoväxling i och med finalnumret "747". Efter lite trugande (Kent låter publiken jobba för sina extranummer) kommer de tillbaka och kör varsin uttömmande version av "M" och "Mannen med den vita hatten".

Till slut virvlar konfettin genom luften och Kent bugar efter en spelning som tappat tempo på ett par ställen, men som ställt utom allt tvivel att bandet älskar sin publik och är ett av de absolut bästa på det de gör.