D-A-D (Disneyland after dark) började spela redan under tidigt åttiotal och blev internationellt kända 1989. Igår kväll hade de äran att som första band kliva ut på stora scenen. Kvällens konferencier Gert Fylking höll inte tillbaka på krutet och presenterade dem som en världssensation.

De körde gamla låtar som ”Point of view” och ”Everything glows”. Spelningen innehöll allt från flammande eld till en silverdräkt (deras basist påminde något om Kenny Starfighter). Har jag lärt mig något är det att gamla hårdrockare gärna showar.

Pipelinescenens första akt var Sundsvalls egna Up the Chimney. Den här musiken gör det tyvärr inte för mig. De är bra musiker och låtarna är helt okej, men det där lilla extra som gör dem till ett unikt indieband saknas ännu för detta unga band.

Kvällen tyckte jag började på riktigt när Stockholmsbandet Teddybears körde igång. Stämningen i publiken var på topp och när de började glömde jag allt annat.

Teddybears hade egentligen en ganska dryg attityd. Trots detta funkade den, faktum är att publiken föll för den (för mig brast det dock nästan när sångaren grabbade tag om sitt kön medan han juckade under ”Automatic lover”). Även en kille i batmanmask gjorde entre och ”Move to a different sound” spelades. Att Teddybears vet hur man bygger en spelning råder det ingen tvekan om.

Efter denna akt intog Hoffmaestro & Chraa Stora Scenen där de med sin elektroska fortsatte festen som Teddybears startade. Likt pirater intog de scenen och brakade loss så hårt att hela Sundsvall började gunga. Efter att ha sett spelningen kände jag ingen lust att köpa en skiva, men däremot en biljett till nästa spelning. Det här är ett liveband.

Tyvärr tar festen slut för mig där. Efter denna spelning var det nämligen dags för Mustasch.

De inledde med ”Deep in the woods” och medan publiken jublade var jag tvungen att sätta mig ner för att inte knockas av detta machoframträdande. Musiken var snabb, tung och seg på samma gång. Sångaren, Ralf Gyllenhammar, berättade att de vid en tidigare spelning i Sundsvall fått en så dålig recension att inspirerat honom till att skriva låten ”The man, the myth, the wreck” och jag tänkte att jag iallafall kanske kan inspirera honom till en uppföljare.

Theresa Andersson lyckades dock efter detta lyfta mitt humör för en stund med sin starka röst och nyskapande musik. På scenen var hon sin egen orkester och använde en loopmaskin för att skapa sin musik. Det var därför helt unik musikupplevelse. Att se henne framträda var otroligt spännande, man visste aldrig vad som skulle ske härnäst.

Sist ut var det tyska metal-bandet Accept som presenterades av en Gert Fylking i rosa träningsdress. Accept spelade hård men ändå melodisk musik med en gnutta show. En nostalgitripp för många i publiken.

Kvällen gick upp som en sol och ned som en pannkaka. Det saknades ett band med det lilla extra i slutet och det var minst ett hårdrocksband för mycket. Var de kvinnliga artisterna tog vägen under denna festival var också en fråga jag ställde mig.

Till nästa års Gatufest krävs det lite större variation på banden om jag ska lockas dit för musikens skull. Att Gatufesten ändå är en folkfest som lockar många råder det inga tvivel om, men vissa av oss behöver lite mer.