På de vita gummimattorna över Norrporten arena står de samlade – medelålders par och rastlösa tonårstjejer. En del sitter med benen raklånga ut från läktarsargen. En del vandrar obehindrat ända längst fram. Klättrar man en bit upp ser man att det är ungefär lika många framför scenen som i öltältet längst bak. Men det verkar inte spela någon roll. Här kan man vandra omkring, sitta och föra en konversation och ta Ulf Lundells konsert i portioner. Spelningen i Sundsvall är den sista i hans sommarturné. Han säger även att det ”kanske blir min sista sommar” och att ”det på något sätt känns så”.

Det är en stor scen, den han står på. Nästa kväll kommer förmodligen Roxette låta det där stora skynket falla. Men Lundell nöjer sig med en sparsmakad scenshow och litar, som alltid, på att hans fornminnesmärkta katalog ska bära honom. Till viss del gör den det. ”Folket bygger landet” och ”Stockholm city” fungerar dugligt som öppningsnummer. Solen skiner ännu över taken och det luktar nyöppnad öl. Genom ”Jag vill ta med dig ut i kväll”, ”Nästan innan” och ”Underbar morgon” hålls tempot på en maklig nivå. Först när luckorna öppnas i ”Omaha” rycker det till både i band och åhörare. ”Chans” och ”Förlorad värld” lyckas hålla igång fotstamp och småsteg. Men framme vid ”(Oh la la) jag vill ha dig” kommer det man trott varit en skymt av gnista av sig och frieriet kopplar in. Kvinnorna får sjunga refrängen för Ulf som försöker bli röd om kinderna. Fotbollsplanen är ungefär lika halvtom som hela tiden.

Grejen är att Lundell verkar trött och less. Han erkänner villigt att han är fyllda 60, och efter att ha gjort samma comeback i flera decennier börjar även han inse att showen snart är slut. Eller åtminstone sommarmånaderna – hans blomningstid. Nog lär det vara många som haft trevligt på Norrporten under fredagen. Men det här hade kunnat vara väldigt mycket piggare.

Takidas konsert hann inte recenseras med anledning av tidningens pressläggning.