Tragiskt, oerhört tragiskt. Inte bara för att hon var världsstjärna. Det hade så klart även varit tragiskt om hon varit en okänd privatperson som hittats ensam i ett badkar i en hyreslägenhet längre ner på gatan.

Men nu var det inte så. Whitney Houston var Whitney Houston - en sångerska som alla älskade, uppskattade och beundrade djupt.

Eller?

Efter lördagens dödsfall har världen unisont hyllat Whitney Houston, visat en gränslös kärlek till vad som alla nu är överens om - att hon var en av vår tids i särklass bästa sångerskor. Sedan i lördags har hyllningsevenemangen avlöst varandra, kollegor och publik har visat gränslös kärlek till sångerskan och Whitney Houstons skivor säljer föga överraskande plötsligt som smör. Samtidigt har Twitter och Facebook överösts med kondoleanser och respektfulla "R.I.P"-statusuppdateringar.

Var fanns den kärleken och de hyllningarna förra veckan, eller i synnerhet under de senaste åren då Whitney Houston bevisligen och uppenbart var hårt drabbad av droger och levde ett synligt dekadent leverne?

Vem älskade, uppskattade och beundrade henne då?

All plötslig kärlek för Whitney Houston får mig lite att tänka på Magnus Ugglas passande albumtitel "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".

Men egentligen är det ju inget nytt att en stjärna inte blir rejält uppskattad och hyllad, på det sätt denne förtjänar, under sin livstid. Michael Jackson lär knappast heller ha känt sig översköljd med mänsklig kärlek sina sista levnadsår. Kurt Cobain fick inte heller de hyllningar han förtjänade under sin tid i livet.

Det mest kända och extrema fallet i det sammanhanget är såklart 1800-talskonstnären Vincent van Gogh, som inte sålde en enda tavla under hela sitt liv. Men samtidigt var van Gogh aldrig någon världsstjärna under sin livstid.

Själv har jag aldrig varit någon större beundrare av Whitney Houston, varken före eller efter hennes död. Därigenom kommer jag systematiskt också vägra leverera storartade hyllningar till hennes ära, både verbalt, i skrift och på sociala medier.

Den här krönikan får räcka.

2 saker jag hört i veckan:

• Amanda Mair - "Amanda Mair" (album): Först kom First Aid Kit och nu Amanda Mair. 2012 har hittills bjudit på två starka debuter som utan tvivel har potential att bli Sveriges två nästa stora musikexporter.

• Lena Philipsson - "Världen snurrar" (album): Lena PH i hennes nya disco- och klubbkostym imponerar föga.

2 saker jag sett i veckan:

• "Mission: Impossible - Ghost Protocol" (biofilm): Gillar du sprängfyllda, snygga och overkliga actionscener är det här filmen för dig.

• "Kontoret" (tv-serie): Henrik Dorsins version av "The Office" började, minst sagt, trevande i söndags. Förhoppningsvis växer serien till sig.

/PETER CARLSSON - REDAKTÖR FÖR ALLEHANDA NÖJE.