Klicka här för att se bildspelet i mobilen

Men också resten av festivalen höll yppersta klass med flera inslag av högsta kvalitet. Urkult avslutades sent på lördag med skön stämning och härligt gung till världsmusikens rytmer.

Det känns nästan lite orättvist att framhålla något band framför andra, men det var trots allt några spelningar under lördagen som lämnade ett djupare avtryck.

The Crooked Fiddle Band från Sydney i Australien spelar härlig etnomusik i punktempo. Det är irländskt, med inslag av klezmer, med sanslös fjolvirtuos som leder ett hejdlöst röj på scenen. Svetten lackade från första låten, och ingen förstod riktig varför taket inte lyfte från Danslogen.

Eliza Carthy Band från England är en grupp som tar populärmusiken till helt nya dimensioner. Sättningen är en aning udda, det är förutom trummor och piano, cello och bas, Eliza själv spelar flera instrument, gitarr, fjol, mandolin och dragspel.

Alla musiker är fantastiskt skickliga, mest imponerad var jag nog av basistens inlevelse, och pianot som stundtals låg nära jazzliknande improvisationer. Eliza Carthy är så trygg i sin varma röst med ett brett register att hon med glimten i ögat kan våga sig på lekfulla charader med populärmusikens olika schabloner, ackompanjerad av gruppens följsamma spel och härliga stämsång.

Men varför satt trummisen i en plexibur?

Amina Annabi uppträdde första gången på Urkult redan 2001, då hon gjorde ett oförglömligt intryck. Hennes popularitet är knappast mindre av ett rykte om att hon har köpt ett hus i Näsåker. Annabi är en stor scenpersonlighet, och en ännu större röst som förmedlar stämningar och klanger från Medelhavsvärlden.

Hon behärskar till fulländning franska chansons, men hennes styrka finns framför allt i den fenomenala korsbefruktning av arabisk och spansk musik som har sina rötter i Andalusien. Det är en gränsöverskridande musik där arabvärlden möter Europa, islam sträcker ut en hand till kristendomen, i en anda av mångfald och tolerans. Det är i sanning en musik för vår tid.

Urkult avslutades av det brittiska musikkollektivet med et synnerligen lämpliga namnet Transglobal Underground. De spelar världsmusik med influenser från Europa, Afrika och Asien, med Balkan som en bro som sträcker sig åt flera håll. Den tunga rytmen fick stora scenens att gunga till sent in på natten.

Att årets upplaga av Urkult var den bästa på länge var alla överens om, musikerna, publiken, arrangörerna, värdarna, och inte minst ordningsmakten.

Var du där? Vad tyckte du? Skriv en kommentar!