Den näst största scenen, Äpplet, är röklagd och man kan bara ana konturerna av de sex medlemmarna som bildar bandet Väärt. Det lokala bandet är först ut denna kväll, och trots att de spelar på hemmaplan så är det tunt med publik. Vilket är synd, för inramningen är det inget fel på. De spelar sin enkla popmusik utan att göra det för komplicerat för sig själva. Men om målet med konserten var att binda publiken med sina norrländska rötter så lyckas de inte hela vägen. Och när en kvinna vomerar på golvet så att det stänker på mina skor så är även jag nära att ge upp. Men mig lyckades de binda fast i ett hårt grepp.

Att hitta bland virrvarret av trappor och scener inne på folkets hus är inte det enklaste. Men när det är dags för Daniel Adams Ray så är det inga problem –då räcker det med att följa strömmen av flickor nynnandes på Gubben I Lådan.

Hans framträdande börjar storstilat. En efter en äntrar medlemmarna scenen med en pannlampa på huvudet. Det kan låta obetydligt, men ger bra effekt. Därefter, när musiken drar igång, så slungas man genast tillbaka till 80-talet –både kläderna och musiken går i samma stil. Om publiken svek när Väärt spelade så var de betydligt mer hängivna under Daniel Adams Rays framträdande. Han smattrar ur sig sina P3-hits en efter en, men höjdpunkten kommer först när han bjuder på en Snook låt i form av Inga problem.

Those Dancing Days är inte nya i sammanhanget, på sitt debutalbum In Our Hero Space Suits så lekte de fram sin charmiga pop, nu låter de däremot betydligt hårdare. Sen att de har lämnat större utrymme för elektroniska inslag och mer explosivitet känns fullkomligt naturligt. Det är trots allt låtarna från nya skivan Daydreams & Nightmares som ger störst genomslag hos publiken.