Och så viktigast av allt: en kallblodig mördare som bara skymtas i gastkramande minisekvenser.

Maria Wern-filmen "Inte ens det förflutna" innehåller allt detta, och känns därmed betydligt mer som just en skräckis än som de deckaravsnitt vi sett på tv. Vilket inte gör mig något. Alls. Maria Wern själv (Eva Röse, mycket bra) har heller inte på sig polisuniformen här, utan är på några dagars tvångssemester sedan hon utsatts för ett otäckt hot. Tillsammans med det gamla tjejgänget från gymnasiet hoppar hon på en båt till, just det, ett ensligt beläget hus. Ganska snart öppnar sig skyarna. Lika snart sätter mördaren igång.

Gång på gång skriker tjejerna att de "måste hålla ihop". Hur svårt kan det vara att låta bli att springa vilse på en liten ö i spöregn med en kallblodig mördare i krokarna? Inte så svårt, tänker man. Ändå ägnas säkert halva filmen åt scener där de rusar runt i regnet och letar efter varandra. "Ciiiiiiissi? Heleeeeen? Jeeeenny? Thereeeeeese? Mariiiia?" Om och om igen får de kortslutning i lokalsinnet och ränner ensamma ut i skogen. Och det är väl där någonstans det brister och blir lite Monty Python över det hela.

Till en början är det både rejält spännande och välspelat. Men halvvägs in i filmen går det utför och vi bjuds på ett par fall av närmast kriminellt överspelande som får mig att för en stund stå på mördarens sida. Dessutom visar sig karaktärerna vara väl klichéartade: Den dryga översittaren, det nervösa vraket, den rationellt tänkande typen och så den lite korkade men godhjärtade finns alla representerade här. Ingen av dem reagerar dock som man skulle kunna föreställa sig på att hitta en kompis knivmördad.