Hans mask, med drag av Darth Vader och Hannibal Lector täcker nästan hela ansiktet, vilket onekligen ger honom den uppmärksamhet han kräver.

Vad som döljer sig under Batmans mask är just det som Christopher Nolan har behandlat under sina tre filmer om den föräldralöse Bruce Wayne. I den första, "Batman begins", skapade han ny mytologi kring hur Bruce Wayne gick från självdestruktiv och sökande till staden Gothams maskerade frälsare. På egen hand sparkade Nolan liv i hela genren, som vreds åt det mörkare hållet. Efter elfte september kunde temat med en hårt prövad hjälte, som räddar en New York-liknade stad undan oförutsägbar terror, gång på gång, knappast underskattas som tacksam eskapism.

När vi åter, och för sista gången lovar Nolan, besöker Gotham har åtta år förflutit sedan sist och allt är till synes frid och fröjd. Men invånarnas lycka vilar på en lögn.

Batman har tagit på sig skulden för stadens officiella hjältes död, den egentliga skurken Harvey Dent. Bruce Wayne har dragit sig undan och slickar sina sår, både fysiska och själsliga efter sin älskade Rachels död. Men ondskan är inte uträknad. Och när det åter börjar blåsa upp till storm tvingas han att ta på sig den fallna manteln igen. Men det är inte till några muntra toner, snarare har Batmans återkomst något mycket ödesmättat över sig. Inte minst Alfred, den trogne butlern, ifrågasätter Bruce Waynes motiv.

Även denna gång har manuset skrivits med örat mot marken, med i handlingen finns folkets bubblande vrede mot samhällets översta skikt. Det blir Anne Hathaway, (mycket lyckad) i rollen som den kattlika, Robin Hood-inspirerade yrkestjuven Selina Kyle, som formulerar de 99 procentens vrede när hon viskar om den annalkande stormen i mångmiljardärens Waynes öra. När Bane och hans mannar invaderar Gothams motsvarighet till Wall Street ropar en vattenkammad mäklare "Detta är börsen. Här finns inga pengar att stjäla". Ironin går fram ordentligt redan innan mothugget kommer: "Jaså, vad är det ni gör här då?".

En film av Christopher Nolan känns ofta som en stafett, där han startar i snabbt tempo. När det är dags att växla fortsätter Nolan bara och ökar takten ännu mer. I den förra "Batman"-filmen, "The dark knight" var tempot ursinnigt, vilket matchade den febriga, uppslitande varelse som Heath Ledger så förtjänstfullt förkroppsligade i Jokern. Den här gången går det långsammare, Nolan springer inte fram på lätta steg, snarare pulsar han sig igenom sina rundlar.

Det gör det inte mindre spännande, han har bara anpassat stilen efter innehållet. "The dark knight rises" är mörkare än de båda tidigare filmerna, smärtan är djupare, tonen dovare och som publik är man utmattad lagom till upploppet då Nolan baxar in den här trilogins final mål.

Efter 2 timmar och 44 minuter kan man konstatera att även om här finns en hel del brister, onödigt klumpiga berättartekniska plumpar i ett protokoll på den här nivån, så har cirklar slutits och öden förseglats på ett för den här vuxensagan mycket rimligt sätt.