Varför skulle han ställa upp för Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda när han obevekligt inte gjort en enda intervju sedan 2004, bortsett från den intervju han gjorde tidigare i år med musiktidningen Sonics journalist Jan Gradvall, som även han är Linköpingsbo, samt en motstridig medverkan i ”Skavlan”.

I Sonic-intervjun berättade Lasse själv om sin mediabojkott. Det var efter att en svensk dagstidning i slutet av 90-talet ville träffa honom tillsammans med Skansen-experten Jonas Wahlström för att göra en artikel: "När sedan tidningen kom var rubriken ”Lasse laddar upp med lemurerna”. En stor bild på mig och en lemur. I texten under stod det ingenting. Det var inte så att det var något jobbigt eller fel i texten, det stod verkligen absolut ingenting i den. Det var någonstans där jag bestämde mig för att aldrig utsätta mig för det igen", förklarade Lasse.

Det är svårt att klandra Lasse Winnerbäck för det. Jag skulle också ha blivit fly förbannad. När karriären dessutom hade gått så pass långt och bra som Lasses hade gjort vid den tidpunkten så spelade det ju absolut ingen roll om han florerade i tidningarna eller inte. Han var ju redan erkänd, uppskattad, hade stor publik och livnärde sig på sin musik.

Precis som med exempelvis Kent, Bob Dylan och Paul Simon har i stället någon form av positivt gångbar mystik byggts upp kring Lars Winnerbäck, något som hans tolkningsbara musiktexter också gynnat.

Personligen förälskade jag mig i Lars Winnerbäcks musik 1996 genom låten "Kom änglar" och plattan "Dans med små steg". Sedan dess har jag, Lasse och Hovet anonymt följts åt. I somras upplevde jag min Winnerbäck-kulmination under Peace & Love-festival och hans tre jättespelningar.

Kan kvällens spelning i Ö-vik uppnå bara ett uns av den magi som infann sig då i Borlänge så är konserten värd varenda krona.

5 Winnerbäck-låtar du inte får missa:

1. För dig.

2. Kom änglar.

3. Elden.

4. Elegi.

5. Hugger i sten.