Som nöjesredaktör känner jag att jag måste motivera varför vi valt att slopa betygen. Bakgrunden till det hela handlar främst om den klassiska tesen ”man ska inte jämföra äpplen med päron”.

Låt säga att äpplena i detta fall är våra duktiga lokala band som genomför spelningar runt om i Ångermanland. Och låt säga att päronen är större etablerade band och artister som exempelvis Lars Winnerbäck, Electric Boys, Melody Club, Tomas Ledin med flera. Kontrasten blir väldigt knepig om vår recensent skulle exempelvis ge en konsert med Lars Winnerbäck en tvåa i betyg, samtidigt som en lokal Dockstatrubadur får en trea för sitt knapphändiga framträdande. Ger det en riktig och objektiv bild av verkligheten?

Nu vet ju i och för sig varenda människa vid det här laget att recensioner är högst subjektiva och att de inte på något sätt kan tolkas som sanningar eller facit. Det finns inga objektiva recensioner.

Betygsfrågan återupplivades framför allt i somras. Whitesnake spelade i Umeå inför en fullsatt kajplats och hade rätt nyligen kommit ut med sitt då nya album ”Good to be bad”, som fick en fyra av vår recensent. En tid senare kom tributebandet Coversnake, från Sollefteå, ut med sin då nya hyllningsskiva vid namn ”Snakehunter - A tribute to Whitesnake vol 3”. Så när överträffade tributegruppen med andra ord originalet, vilket känns aningen absurt och väldigt konstigt.

Det berörda fallet gällde i och för sig en skivrecension, men betygssättningen är de facto mer känslig när de kommer till konserter. Många musikrecensenter blir dessutom hemmablinda vid spelningar av lokala band och banden får höga sifferbetyg, eftersom de var duktiga - med tanke på att de kommer från lilla grannbyn. Och visst, grabbarna från trakten kan vara riktigt duktiga musiker lokalt mått mätt, men samtidigt långt ifrån svensk elit. Ska man då ge det lokala bandet ett högt sifferbetyg för att de kämpar väl och är bra utefter sina förutsättningar, eller ett lågt sifferbetyg eftersom bandet inte håller nationell klass?

Då känns det bättre att slopa betygen, att inte jämföra äpplen med päron, och i en motiverande recensionstext förklara vilken kvalité som spelningen och bandet höll.

Det tror jag både våra lokala band och de band som besöker Ångermanland vinner på.

2 saker jag lyssnat till:

– Daniel Gilbert: och hans nya platta "New African Sports Soul Café Club No # 1". Hurricane Gilbert träder fram ur skuggan.

– Niklas Strömstedt: och hans nya samling "30 År I Kärlekens Tjänst". Fint och stämningsfullt, men ack så tråkigt i längden.

2 saker jag sett på:

– Wallander: och den senaste filmen "Skytten". Efter ett par dagar vet jag fortfarande inte om filmen ska vara en komedi eller action. Pinsamt dåligt skådespel.

– ”Inglourious Basterds”: som bör hamna under många julgranar i år. En perfekt dvd-julklapp till cineasten i familjen.