Det första band som jag fastnade för var Mötley Crüe. Deras platta "Girls, girls, girls" var den första plattan jag någonsin köpt, jag var åtta år och tyckte Tommy Lee och Nikki Sixx var de coolaste snubbarna på klotet (vilket jag tycker än i dag). Den plattan har ju givetvis ett högt sentimentalt värde för mig, och hänger på mitt kontor. Det händer ibland att man sneglar på omslaget och småflinar lite när man ser Sixx, Lee, Neil och Mars stå med spandexbrallor, slitet långt hår, smink och tjock Harley Davidson-båge - arbetsdagen känns då genast lite bättre.

Många, som i min bok inte vet vad de pratar om, hävdar att Crüe inte förtjänar deras framgång. Att de bara var fyra glamrockslynglar utan talang som hade massvis av tur och gjorde sig kända för att ingen kunde partaja hårdare, skapa fler rubriker, krascha fler sportbilar, dejta fler Baywatch-modeller än dem - vilket givetvis var bitvis sant. Okej, Nikki Sixx är ingen guru till basist direkt, men han skrev låtar som fick Jon Bon Jovi att svettas. Mick Mars är ingen Malmsteen eller Satriani, men han hade ett bluessväng och en rutin som ingen annan i bandet. Vince Neil är ingen tekniskt perfekt skönsångare med brett register som behärskar det mesta, men han har en originell trademark och high pitch-rockröst. Tommy Lee, förmodligen den enda i bandet med 100 procent talang, var och är den coolaste trummisen. Kolla bara in videon till låten "Wild Side" - det räcker. Tips: läs "The dirt", "The heroin diaries" och "Tommyland".

Metallica är också ett band som jag lyssnat på extremt mycket. När jag var runt tolv år lyssnade jag nästan enbart på Metallica och allra helst skivan "Master of Puppets", som är en av tidernas bästa metalskivor. Allt Metallica gjorde innan och inklusive "Black Album" är genialiskt. Lars Ulrich trummor på "...And justice for all" är en av mina topp 5-trummskivor. När Metallica släppte sin platta "Load" 1996, den skulle bli tillgänglig att köpa vid midnatt på Östmans i Ö-vik, stod folk i kö nästan ända upp där Oscargallerian är i dag. Det säger en hel del om dåtidens skivförsäljning.

Tyvärr så gick allt utför för Metallica från och med den plattan. Kortklippta frisyrer, kokain, country, smink och Ulrich som förkunnade att han slutat öva - och det märktes. Lars "Shoes in a dryer" Ulrich.

Tur att man hann se dem live i Globen då de fortfarande var bra.

Fortsättning följer i nästa krönika - håll tillgodo. Salud amigos!

PER KARLSSON