Men "The united nations of sound" är en otroligt splittrad historia, som om Ashcroft inte kan bestämma sig för om han ska gå vidare eller stanna kvar.

Albumets första halva är ett pärlband av störningsmoment. Det blir bra när Ashcroft drar upp tempot, som i "Born again", där han sjunger med en morrande rockröst som om det gällde livet. Det låter amerikanskt och det låter som om 38-åringen har fyllt minst hundra år. Men ändå finns det någonting som irriterar i varje låt, ingenting sitter som en smäck. Vad gör de fåniga trummorna, det trista bluesgunget och rap-partierna där? Fråga inte mig.

Andra halvan tar sig, "She brings me the music" är underbar och gör mig beredd att förlåta alla spretiga utsvävningar. "Royal highness" är också bra om man förlåter "Sweet Jane"-stölden, och avslutande symfonibakelsen "Let my soul rest" får också passera med beröm godkänt.

Slutsatsen är att britpop-pappan gör som han vill och testar sin lyssnare ordentligt. Resultatet är schizofrent.

Artist: Richard Ashcroft

Album: United Nations of Sound

Bolag: Parlophone

Release: 19 juli

Betyg: 3/5

SARA HALDERT /TT