Att bli och vara arbetslös är en stor omställning för de flesta. Konsekvenserna av långvarig arbetslöshet kan leda till både fysisk och psykisk ohälsa, situationen påverkar både individen, familjen och samhället mer än man kanske tror.

Samhället är väl rustat att tillhandahålla olika typer av krisgrupper/team när traumatiska händelser drabbar människor. Genom forskning vet man vikten av att bearbeta det som hänt för att kunna gå vidare i livet. Man behöver få prata om sin upplevelse tillsammans med likasinnade och bli lyssnad på. Dessutom bör omgivningen och individen få hjälp med att förstå att förlusten av ett jobb kan vara en stor sorg. Många har dessutom blivit illa behandlade vid sin uppsägning, upplevelser som sätter djupa spår och känslan av att inte längre duga.

Var finns samhällets stöttning när detta händer? Var är krisgrupperna och kristeamen när människor blir arbetslösa? I dagsläget finns det ingen given mottagare för den arbetslöses funderingar, tankar, frustration, upplevelser och känslor kring sin situation. Vem ställer frågan: - Hur känns det?

Som arbetslös befinner man sig i en beroendesituation och upplever att man inte kan vara öppen med sina tankar, känslor och åsikter i sin kontakt med myndigheter med risk för represalier, avstängning från A-kassan. Man ”tvingas” in i en ”offerroll” som upplevs som väldigt obekväm av de flesta. Man har inte längre kontroll över sitt liv.

Känslan av att förlora kontrollen över sitt liv skapar en tillvaro fylld av både yttre men framför allt inre stress. Vardagen fylls av måsten och krav från myndigheter vars förväntningar speglar en misstro till individens vilja och ansträngning att göra det som krävs för att söka jobb. Konsekvenserna av detta får direkt motsatt effekt. Det skapar bara frustration, irritation och oro som leder till ineffektivitet och ofokusering.

Sen har vi den välvilliga omgivningen som frågar: - Hur går det, har du fått nåt jobb än? Att ständigt stå till svars för hur många jobb man sökt och hur många nej man fått är väldigt påfrestande emellanåt.

Jag är helt övertygad om att 95 procent av de som är arbetslös verkligen vill ha ett jobb, men att man gärna vill kunna påverka vilket jobb och var i landet det är. Den rätten borde vara självklar.

För att förbättra den arbetslöses förutsättningar att få det jobb man vill ha bör man bli erbjuden fungerande åtgärder. Som arbetslös finns det tre saker som behövs för att öka fokus och effektiviteten när man söker jobb, och för att kunna bibehålla värdigheten;

- Tillhörighet

- Struktur

- Självförtroendet

Hur väl tillgodoser arbetsmarknadspolitiken dessa behov? Inte alls skulle jag vilja påstå. Hur skulle de se ut om beslutsfattare verkligen lyssnade på vilka åtgärder som önskas och behövs? Jag väljer att tro att beslut fattas i okunskap. Om beslutsfattare hade en större kunskap om vad som krävs för en lyckad arbetsmarknadspolitik skulle det innebära att fler arbetssökande skulle få jobb, arbetsgivare skulle få ”rätt” medarbetare och politiker skulle få system att vara stolta över.

Fler måste engagera sig för att skapa bättre förutsättningar för de som för tillfälligt är arbetslösa. Politiker måste vara nyfiken och öppen för kunskap och verktyg för att kunna utveckla fungerande åtgärder/system som alla tjänar på. Ansvarsfrågorna behöver även tydliggöras. Vilket ansvar förväntas den arbetslöse ta, Arbetsförmedlingen, landets fackföreningar och politiker.

Vi har inte råd att slösa med vårt human kapital.

Susanne Perneholm Umeå