Demokraterna och Republikanerna enades i veckan om att höja det amerikanska offentliga lånetaket. Parternas överenskommelse, vilken kom i sista stund, lugnar nu nervösa kreditinstitut och den sargade dollarn vänder uppåt till följd av marknadens ökade förtroende.

Den amerikanska budgetkrisen har med kraft ruckat bilden av USA som världsmarknadens ohotat starkaste och stabilaste aktör. När den nation som i modern tid utgjort måttstock för tillväxt och finansiell styrka var bara dagar från att tvingas att ställa in betalningarna och stänga ner delar av den statliga förvaltningen finns anledning att ompröva en del tidigare omdömen.

På andra sidan Stilla havet, i Kina, har domen mot den amerikanska kräftgången inte varit nådig. Statligt kontrollerad media beskyller amerikanska partier och politiker för att vara djupt oansvariga och använder hela skådespelet som intäkt för att svartmåla det demokratiska systemet som sådant. Allt med den lätt hånfulla, självförhärligande och manande undertonen att ”detta hade aldrig hänt i Kina”.

Nog går det att göra sig lustig över pärlbandet av svettiga politikers jagade blickar när du på presskonferens efter annan deklarerat att förhandlingarna misslyckats, men att arbetet ska fortsätta. Lika kan uppgiften att denna höjning av lånetaket är den 75:e i ordningen sedan 1962, ge upphov till visst löje. Varför bråka när motsvarande åtgärd har skett så många gånger?

Men ur andra glasögon är den amerikanska budgetuppgörelsen ett bevis på att systemet fungerar, att demokratin är rustad att hantera kriser. De många höjningarna av lånetaket blir dessutom långt mindre konstiga när det beaktas att det de senaste årtiondena rått närmast konstant inflation i västvärlden.

Till syvende och sist hittade partierna trots allt en lösning. Demokratin visade sin funktion och båda parter gick med på tuffa kompromisser. Att göra avkall från tidigare politik är långt ifrån populärt i de egna leden, men i detta fall avgörande för att nå fram till gemensam åtgärd.

Sedan finns mycket att säga om den amerikanska ekonomin och uppgörelsen som sådan. Att, som nu beslutat, minska de offentliga utgifterna när ekonomin ännu inte klättrat sig ur en ekonomisk svacka riskerar att leda till bakslag. Och ur ett längre perspektiv löser uppgörelsen mycket riktigt inte utmaningarna, utan köper ny tid.

Demokrati är inget felfritt system som utspelar sig efter förutsägbar plan, och sällan – eller aldrig – är lösningarna på omfattande problem snabba och enkla. Ny bataljerna är helt enkelt att vänta mellan Demokraterna och Republikanerna.

Tack och lov för det.

GABRIEL EHRLING