Hans fru och barn har inte träffat honom på ett decennium. Medan barnen vuxit upp har pappa suttit i fängelse, utan rättegång. Deras pappas brott? Han skrev och var delägare i en tidning.

Dawit Isaak föddes i Eritrea, men flydde till Sverige 1987. Efter fem år här blev han svensk medborgare. När Eritrea blev självständigt återvände han flera gånger dit, och blev delägare i Setit, landets första oberoende tidning.

I september 2001, när världens ögon vändes mot New York, passade Eritreas president Isaias Afewerki på att låta gripa ett antal misshagliga politiker och journalister. Och sedan dess har Dawit Isaak suttit inspärrad.

Det kan tyckas obegripligt att den svenska regeringen inte gör sitt yttersta för att få hem Dawit Isaak till familjen i Göteborg. 2001 var Göran Persson statsminister och Anna Lindh utrikesminister. I flera år gjordes nästan ingenting alls. Under Laila Freivalds tid som utrikesminister fortsatte det i samma stil. När Jan Eliasson, med ett förflutet i FN, tillträdde på våren 2006 uppstod vissa förhoppningar om att han skulle lösa problemet. Så skedde inte. Sedan kom maktskiftet 2006. Inte heller därefter hände särskilt mycket.

Carl Bildt har vid flera tillfällen sagt att han tycker att situationen är mycket allvarlig. Utrikesdepartementet försäkrar att man arbetar med frågan – men hur vill man inte kommentera. ”Tyst diplomati”, kallas det. Många som engagerat sig i Dawit Isaaks öde genom åren har argumenterat för att det börjar bli dags att inse att den modellen inte fungerar.

Utöver alla mänskliga aspekter finns ett viktigt principiellt perspektiv på fallet Dawit Isaak. Ärendet väcker frågan hur vi ser på medborgarskapet, och vilket ansvar det medför för respektive part. Delar av den svenska regeringen – Folkpartiet närmare bestämt – pratar med jämna mellanrum om vikten av att ställa krav för medborgarskap. För att få bli svensk medborgare, om man inte fötts till det, ska man uppfylla vissa krav menar FP. Rätten att rösta i riksdagsvalet, och de andra rättigheter medborgarskapet medför, ska motsvaras av vissa skyldigheter. Men fallet Dawit Isaak väcker frågan vilket ansvar den svenska staten tar för människor som redan är svenska medborgare.

När en svensk medborgare fängslas utan rättegång, sannolikt torteras och tio år senare fortfarande sitter i fängelse – hur agerar vi då? Vad gör statsministern och utrikesministern för att få hem Dawit Isaak till Göteborg? I tio års tid har svaret på den frågan varit alltför kortfattat.

IDA THULIN

LIBERALA NYHETSBYRÅN