Trenden med politiker som går över till näringslivet är en ganska modern företeelse i Sverige. På 70- och 80-talen rynkades det verkligen på näsan om en politiker blev lobbyist eller styrelseproffs; politiker var något man var livet ut. På sin höjd kunde man väl bli chef i en organisation tätt knuten till partiet...

Den barriären är dock som bekant riven.

I dag är det snarare så att det är högst ovanligt att ledande politiker inte tar chansen att tjäna stora pengar i näringslivet. Om en högt uppsatt politiker inte lyckas få jobb på en PR-byrå eller som lobbyist för ett stort företag, ja, då har nog den politikern inte varit riktigt så inflytelserik som han eller hon hoppats…

Något som dock fortfarande är ovanligt är politiker som lämnar den politiska arenan, jobbar i den privata sektorn, och sedan återvänder till politiken. Det är synd. Det skulle behövas fler med erfarenhet av den politiska processen i näringslivet och fler inom politiken som gjort annat än att bara arbetat som ombudsmän och partikanslister.

Utrikesminister Carl Bildt är dock ett undantag.

Han var ett politiskt underbarn, gjorde en kometkarriär inom Moderaterna och blev statsminister redan vid 42 års ålder. Efter valförlusten 1994 flyttades dock hans fokus bort från inrikespolitiken; när han avgick som Moderaternas partiledare 1999 var han i praktiken sedan länge borta från den svenska politiska scenen.

Den från partipolitiken pensionerade Bildt låg dock inte på latsidan. Det var uppdrag för FN, gästföreläsningar på universitet, engagemang i tankesmedjor – och mer än ett lukrativt styrelseuppdrag.

Att Bildt satt i styrelserna för bland annat Vostok Nafta och Lundin Petroleum fick viss uppmärksamhet i medierna i början av 2000-talet. Rysk gas och olja utvunnen i krigshärjade delar av Afrika? Nej, det brukade ju inte före detta statsministrar arbeta med. Bildt var dock privatperson och några avgångar kunde hans politiska motståndare knappast kräva.

2006 gjorde dock Bildt comeback i politiken som utrikesminister – och nu blev styrelseuppdragen en belastning för Bildt. Kunde Bildt delta i regeringsbesluten rörande den kontroversiella ryska gasledningen som skulle dras utanför Gotland? Han hade ju suttit i styrelsen för Vostok Nafta, som ägde aktier i gasledningens ägare Gazprom.

Bildts lämplighet som utrikesminister ifrågasattes också på grund av hans tidigare engagemang i Lundin Petroleum; oljebolaget kvalar knappast in på listor över företag som betraktas som etiska och ansvarstagande.

Bildt har dock hela tiden valt att inte ta debatten. Det var då, sägs det. Nu är nu, förklaras det. Och Carl Bildt twittrar eller bloggar som bekant hellre sina ställningstaganden än svarar på frågor från journalister...

Nu har dock frågan om Bildts tidigare affärsintressen ställts på sin spets. Tidningen ETC kunde nämligen häromdagen avslöja att de två svenska journalister som fängslats nere i Ogadenprovinsen i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, var där för att göra ett reportage om bland annat Lundin Petroleums förehavanden i området.

Det svenska utrikesdepartementet har så här långt valt att hålla en låg profil. Det talas om tyst diplomati och att inte störa känsliga relationer, men med tanke på UD:s tidigare framgångar med tyst diplomati – den svenske journalisten Dawit Isaak har nästa vecka suttit tio år i ett eritreanskt fängelse – borde man på UD tänka efter lite innan man hyllar sitt arbetssätt.

Det hela blir nämligen extra känsligt av att UD leds av en person som tidigare suttit i Lundin Petroleums styrelse och rimligtvis hade en hel del att göra med att företaget etablerade sig i det område där Schibbye och Persson greps.

"Carl Bildt har inte haft någon koppling till Lundin Petroleum sedan han lämnade styrelsen 2006. Hans tidigare engagemang är irrelevant för frågans handläggning på UD", förklarade hans pressekreterare för Medievärlden i går.

Politik är dock en trovärdighetsbransch där förtroende är a och o, och Bildts ovilja att prata om sin karriär i näringslivet påverkar synen på hans och den borgerliga regeringens arbete med utrikespolitiska frågor.

Bara blotta misstanken att Bildts engagemang för Lundin Petroleum är större än engagemanget för Schibbye och Persson är oerhört besvärande. Det är dags att tala ut nu.

Alternativet är väl att utrikesministern, som gör en poäng av att han alltid befinner sig på resande fot, reser ner till Etiopien och ser till att få med sig de svenska journalisterna på planet hem.

Det är den enda handling som kan uppväga tystnaden.