Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. De två vanligaste är:

"Dawit Isaak är inte svensk, han är eritrean."

"Det är bara några få journalister som bryr sig."

Båda påståendena är fel. Dawit Isaak kom till Sverige 1987 och är svensk medborgare sedan nitton år tillbaka; många av de som mejlar klagomål till ledarsidan har innehaft sina svenska pass betydligt kortare tid.

Och om det bara är journalister som bryr sig har Sverige oproportionerligt många journalister, sett till de manifestationer som anordnats och de namninsamlingar som gjorts…

Egentligen borde det dock inte spela någon roll; Dawit Isaak borde friges oavsett yrke och nationalitet.

Han ska släppas fri eftersom han, tio år efter att han fängslades, ännu inte ställts inför domstol och för att hans enda "brott" är att han efterfrågat mer demokrati.

Att han är journalist gör dock den eritreanska statsledningens skam större; i sin egenskap av journalist är Isaak en försvarare av det fria ordet och sådana är alltid despoternas och diktatorernas värsta fiender.

Att han är svensk gör den svenska statsledningens skam större.

Hur kunde den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson (S) tillåta att en svensk satt fängslad i Eritrea, utan rättegång och under fruktansvärda förhållanden, i hela fem år?

Hur har den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt (M) kunnat tillåta att det fått gå fem år till?

I går meddelade utrikesminister Carl Bildt (M), den tysta diplomatins främste försvarare, att "den svenska regeringen anser att Dawit Isaak omedelbart bör friges". Ja, det var ju skönt att höra…

Efter tio år borde UD utvärdera den tysta diplomatin och fundera över vad den svenska statens kraftfulla ställningstagande för ett frigivande resulterat i.

Det är dags för hårdare tag mot Eritrea, ett land som är beroende av bistånd från och handel med andra länder.

Tio år är tio år för mycket.