Det är en i huvudsak sympatisk politik: Lägre skatt på sådant som bidrar till vårt gemensamma välstånd och högre skatt på sådant som tär på vår gemensamma miljö. Problemet är bara att Miljöpartiet i sina konkreta förslag så gott som alltid landar i att ändå höja skatten även på arbete.

Förklaringen är att de gröna tycker att Alliansen har sänkt skatten, som på marginalen fortfarande hör till världens högsta, så mycket att den delen av skatteväxlingen redan är genomförd. Tydligen har den till och med sänkts för mycket, eftersom Miljöpartiet nu vill "höja inkomstskatten för de allra rikaste" för att kunna satsa på "fattiga pensionärer och barn". Detta genom att trappa av jobbskatteavdraget på inkomster över 40 000 kronor i månaden.

Miljöpartiet de goda, liksom. Vem i hela världen skulle kunna ha något att invända emot att de vill ta hand om miljön samtidigt som endast de allra rikaste behöver stå tillbaka för att allting ska bli bättre för fattiga pensionärer och barn? Jo, jag.

Till att börja med: Det finns i Sverige inget större samband mellan hög inkomst och förmögenhet. Även höginkomsttagare har boenden att betala och familjer att försörja, och det som blir kvar räcker på sin höjd till amorteringar, väldigt sällan till sparande. Även människor med förhållandevis höga inkomster har svårt att klara av oväntade utgifter. "De allra rikaste" är helt enkelt inte särskilt rika, men det blir förstås enklare att pungslå dem om man ser på dem som en ansiktslös grupp av giriga krösusar.

Vidare är Miljöpartiets förslag, att trappa av jobbskatteavdraget för inkomster över en viss nivå, helt enkelt inte särskilt smart. Såväl Finanspolitiska rådet som Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har konstaterat att en avtrappning av jobbskatteavdraget leder till färre arbetade timmar. Det innebär färre timmar att beskatta och därmed en försämring av de offentliga finanserna.

Dessutom är ett system med progressiv skatt, alltså en skatt vars andel blir högre ju högre inkomsten är, inte alls så rättvist som det intuitivt verkar vara.

Det straffar den som utbildar sig och tjänar lite mer under några färre år i stället för att hoppa av skolan och tjäna lite mindre, men totalt mer, under betydligt fler år.

Det straffar den som föredrar storstadens högre inkomster och kostnadsläge framför den som bor på landsbygden och möter lägre lön med lägre priser.

Det straffar den familj som försöker att leva på en hög inkomst jämfört med den som lever på två något lägre.

Och allt detta utan någon större vinst – den så kallade värnskatten, en sedan 1995 "tillfällig" extra statlig skatt på höga inkomster, står till exempel för blott tre promille av statens intäkter.

Men det är klart, det låter både enkelt, effektivt och behagligt att låta "de allra rikaste" stå för notan. Ställer man dem dessutom i kontrast med fattiga pensionärer och barn, ja, då känns det närmast självklart. Att effekten blir den motsatta och dessutom inte ens är rättvis, det syns ändå inte i rubriker och retorik.