I nuläget fungerar det så att 60 dagar (populärt kallade de två pappamånaderna) inte kan överlåtas, men som bekant finns det även långt gångna idéer om att göra dessa månader fler. Därav debatten om "individualiseringen", vad man än menar med det.

I den ena skyttegraven ligger en grupp sociala ingenjörer som har upptäckt att kvinnor tar ut mer föräldraledighet, men har lägre löner, och därför borde ha färre föräldralediga dagar att förfoga över. I den andra skyttegraven trycker ett gäng hårdföra högermän som fått för sig att gränsen mellan nattväktarstat och totalitär planekonomi går vid exakt två pappamånader. Att även överlåtbara föräldradagar innebär en reglering och en omfördelning värd miljarder, det är de för upprörda för att ens ta upp till diskussion.

Jag är själv tvåbarnsfar. Som sådan har jag förstås funderat på hur många dagar jag ska ta ut och hur många dagar min fru ska ta ut, och visst, jag ska villigt erkänna att jag tycker att det är ett beslut som min fru och jag är bäst lämpade att fatta, helst helt utan pekpinnar från statliga instanser. Men det som framför allt har slagit mig är: Den här försäkringen är alldeles för generös!

Vi kan vara hemma 480 dagar per barn, på någon annans bekostnad. Dessutom kan vi välja att ta ut färre än sju dagar i veckan, vilket gör att vi kan sträcka ut dessa 480 dagar över många år av lågintensiv föräldraledighet, vuxna skollov och förlängda semestrar. Vi kan beröva våra arbetsgivare en tidigare pålitlig resurs, vi kan undanhålla samhället en tidigare pålitlig skattebetalare och vi kan skapa en hel klass av föräldrar som frivilligt – och med andras goda minne – tillbringar långa perioder utanför arbetsmarknaden.

Det är ungefär lika långt från arbetslinjen som ett par friår, med det enda förbehållet att du måste ha ett barn i sällskap när du tar dem. Det är alls inte konstigt att det får effekter, ibland i form av bristande jämställdhet både i hemmen och på arbetsmarknaden. Det är ett problem att föräldraförsäkringen håller framför allt kvinnor borta från arbete, karriär och löneutveckling, men när politiska regleringar skapar problem är lösningen inte mer politisk reglering.

Staten har förstås ett intresse av att det föds fler skattebetalare, men det är svårt att hitta exempel på länder som är på väg att dö ut på grund av för få hundratal dagar föräldraledighet. Som förälder är jag naturligtvis också mån om mina barns anknytning och att de får stanna hemma när de är små, men det måste gå att lösa på andra sätt. Jag skulle hellre se ett system med lägre skatter och därmed större möjlighet för familjer att själva planera sina ledigheter. Inte minst för att befria några själar från det bidragsberoende som driver dem till vansinne så fort någon har synpunkter på uttaget.

Fredrik Westerlund

Fredrik Westerlund är IT-konsult och liberal skribent.