Människan har en till synes medfödd tendens att tro att hon lever i den yttersta tiden. Även just nu, trots att de flesta pilarna pekar uppåt – världsfattigdomen minskar, medellivslängden ökar på de flesta platser i världen, allt färre krig utkämpas, och utvecklingstrenderna är överlag positiva.

Även de som levde förr trodde att det var bättre förr. Den nära förestående undergången verkar vara en ständigt aktuell berättelse för mänskligheten.

Den senaste tiden har nyheterna kretsat kring Eurokrisen, och nu håller alla andan i väntan på den stora kraschen. Kanske kommer den, kanske inte. Under tiden har klimatfrågan hamnat alltmer i skymundan. I dag börjar FN:s klimatmöte i Durban.

"Klimatet är vår stora ödesfråga, på miljösidan", säger miljöminister Lena Ek (C) med eftertryck inför mötet. Hon hoppas att Sverige ska gå före med teknikutveckling och att Europa ska visa vägen med beslut om minskade utsläpp. Samtidigt pågår ett oroväckande rekordsättande i utsläpp av växthusgaser världen över. Positivt är dock att de svenska utsläppen sjunker.

Det råder bred konsensus om att temperaturen i världen har stigit sedan förra sekelskiftet. Den vetenskapliga konflikten rör i stället hur farligt detta egentligen är. Konsekvensen att det blir aningen längre somrar här uppe i norr, där höjningen är mest markant, är knappast stoff för en dystopi. Om det däremot leder till en höjning av vattennivån, ökad miljöförstöring i tredje världen och att mängden obeboeliga områden ökar, då finns faktiskt all anledning att vara orolig.

Traditionell maktpolitik brukar visa sitt fula tryne i klimatfrågorna. Varken USA, Kina eller Indien har visat något intresse för att underteckna Kyotoprotokollet. Utvecklingsländerna brukar tycka att i-länderna ska ta allt ansvar på grund av historiska oförrätter, medan Europa vill förmå länder med snabb tillväxt att tänka klimatsmart. Helt krasst handlar miljöförhandlingar i många fall för lite om miljö och för mycket om marknadsfördelar.

Omställningen från fossila till förnyelsebara bränslen är kostsam på kort sikt, och alla länder har inte samma möjligheter. Och vad tjänar olje- och gasproducenten Ryssland, som står för en allt större andel av exempelvis Tysklands energiförsörjning, på att ställa om till vind-, vatten- och solkraft?

Samtidigt fortsätter miljöförstörelsen. Att utsläppen får konsekvenser är tydligt. Trots att människan tror sig leva i den yttersta tiden verkar det onekligen som att det är svårt att hålla flera hot i huvudet samtidigt. Den ekonomiska recessionen får all uppmärksamhet i dagsläget.

Problemet är att miljöproblemen inte väntar. Det mesta pekar på att de farliga utsläppen måste minska – och det fort. Hotet mot miljön måste bli mer än det tillhygge i världspolitiken som det är i dag.