Ett lönnfack i väskan för det lilla USB-minnet, några minuters krypteringsprocedur varje gång e-posten ska öppnas och en och annan hemkomst till ett uppochnedvänt hem där säkerhetstjänst gått fram.

Nej, det är inte fiktiva scener från filmen om Jan Guillou fiktiva hjälte Hamilton. Det är en skildring av vardagen för människor som tar ställning sig för fritt föreningsliv i Belarus. (Eller Vitryssland som Språkrådet historielöst envisas med att landet ska kallas.)

Vad som i Sverige uppmuntras – arbete för medmänniskornas möjlighet till samling i kulturverksamhet, politisk påverkan och för meningsfull fritid – är i Belarus extremt kontroversiellt. Varje föreningsmöte och ledarskapsutbildning är ett hot mot den auktoritära regimen.

Nu är Sverige inte Belarus. Svensk lagstiftning skulle aldrig, ens med de avarter som EU initierat på integritetsområdet, ge en verklighet som illustreras ovan.

Dock för varje skärpning av lagstiftningen med sig att diktator Aleksandr Lukasjenko lättare kan motivera de egna tilltagen mot en förtryckt befolkning. ”Titta på EU-länderna!”

Actaavtalet är senaste tillskottet i floran av lagstiftning som reglerar vad människor får – eller rättare sagt inte får – göra på internet.

Förespråkarna, däribland Sveriges regering, menar att avtalet ska komma åt bred organiserad brottslighet. Ett helhetsgrepp ska stoppa de skurkar som genom plagiering skor sig på andras upphovsrätt och patent.

Vägen fram till avtalsförslaget har präglats av allt annat än öppenhet. Istället för att ta del av debatt har den medborgare som är nyfiken på regleringsplanerna fått nöja sig med enstaka läckor och konspirationsteorier. Svenska aktivister har, med sina åsiktsfränder världen över, riktat befogad misstro mot processen och det nu presenterade avtalet.

Tyvärr följer framväxten av Actaavtalet samma mönster som lagarna om signalspaning och datalagring, populärt kallade ”FRA-” respektive ”Ipredlagen”; Bristfällig information om beslutens konsekvenser och från ansvariga politiker i huvudsak tystnad.

Få vill skydda organiserad brottslighet. Problemet är att försök att stoppa sådan riskerar att väva nät så finmaskiga att de kriminaliserar stora delar av befolkningen. En förstärkning av äganderätten, i detta fall företags och upphovsmakares rätt, måste för att vara acceptabel ske utan att medge intrång i personlig integritet och yttrandefrihet.

Regeringen avser genom riksdagen införliva Actaavtalet i svensk lagstiftning och skärpa varumärkeslagen. Detta ett olyckligt men väntat steg i den irrvandring Sverige och EU företagit sig på integritetsområdet.

Sverige är återigen inte Belarus. För den skull är det inte acceptabelt att stifta lagar i utgångspunkt att staten skulle vara ”stor och god”. Den enskilde medborgarens bästa ska istället vara ledstjärna. Så har inte varit fallet när friheten på internet reglerats.

Integritetslagarna är ingen ond konspiration från ett politiskt etablissemang. Politikerna agerar, som i de allra flesta fall, utifrån välvilja. Men här blir det fel i både process och resultat.

Ett första steg i bättre riktning är att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och regering tar medborgarnas oro på större allvar.

GABRIEL EHRLING