Det är mänskligt att fela. De exakta följderna av ett beslut går sällan att förutspå.

För de flesta följs misstag och felbedömningar av konsekvenser; Den som satsar på fel häst blir av med sina pengar och den som inte lär sig något i skolan riskerar att bli utan arbete. Ett företag som till sommaren 2012 storsatsar på försäljning av "Foppatofflor" lär bli varse att de är för sent ute. Företaget går med förlust, verkställande direktören får sparken och vill sig illa kan verksamheten försättas i konkurs. 

Vore det inte för tydliga konsekvenser av felaktigt handlande hade misstag garanterat varit mer förekommande.

Hur ser det då ut för folkvalda politiker? Vilka följder kan väntas de som bär ansvar för den stora delen av inkomst och konsumtion som varje månad går till skatt?

Riksrevisionen är skapad utifrån synen att lagens reglering av regering och stat kräver kontinuerlig granskning. Och att medborgarna faktiskt kan begära mer av det politiska systemet än att det inte explicit bryter mot lagen. Kalkylerna ska jämföras med faktiskt utfall, de offentliga resurserna användas effektivt och utförande ligga i linje med uttalad politik.

Varje år ser Riksrevisionen till att räkenskaperna stämmer för 250 myndigheter. Där utöver tas självständigt initiativ till genomlysning av verksamheter och politikområden där sådan anses befogad. Genom Riksrevisionen granskas SOS Alarms vacklande, glädjekalkylerna vid bygget av tunneln genom Hallandsåsen och statens ansvar för den så kritiserade äldreomsorgen. Tack vare Riksrevisionens professionella agerande och höga anseende får rapporterna uppmärksamhet och leder till åtgärder. Det skapas det tryck som behövs för faktisk förbättring. Sedan finns dessutom ett antal statliga inspektioner som synar myndighetsutövning (men inte regeringen som sådan) och riksdagens konstitutionsutskott som riktar strålkastarljuset mot de individuella statsråden.

Gott så! Snedsteg får verkningar och förtroendet för staten stärks.

För kommuner och landsting är verkligheten dock en annan. Förtroendevalda lekmannarevisorer ska utifrån tunna formuleringar av vad som är "god sed" agera blåslampa relativt makten. Eller ja, relativt partikamraterna det vill säga.

Visst kan kommuner anmälas med stöd i kommunal- och förvaltningslag. Men det är som sagt inte olagligt att fatta osunda beslut.

Ens när revisorer i kommuner och landsting lyckas formulera skarp kritik mot den utförda politiken behöver den styrande majoriteten sällan bemöda sig med mer än en axelryckning. Ärendet läggs till handlingarna och sats tas mot nya tokigheter.

Den som söker uppenbara glädjekalkyler, skenande kostnader och en och annan galen kommunal etanolsatsning behöver inte leta länge i Ångermanland och Västernorrland.

Räkningen? Den skickas till kommun- och landstingsinvånarna.

I regel är det först vid riktigt grova övertramp som en politiker tar personligt ansvar och lämnar sitt uppdrag. Tyvärr handlar det då snarare om bristande karaktär än politik. Att prioritera fel, eller rent ut sagt uselt, leder för sällan till att ansvar utkrävs av styrande. När det väl kommer till val handlar det mesta om rikspolitiken. Geografiskt närliggande synder tillåts falla i glömska till förmån för slaget mellan rött och blått.

Politik ska få sin prägel av ambition och vilja. Både värderingsladdade idéer och trovärdiga kalkyler ska spela roll när beslut fattas. Men beslut om gemensamt finansierad välfärd bör granskas med kraft. Är insatserna motiverade och hanteringen av skattemedlen effektiv? Felaktiga beslut ska leda till utkrävande av ansvar. 

Det är välkommet att Riksrevisionen allt oftare låter blicken följa de statliga besluten ut i mötet med medborgarna runt om i landet. Det går dock att göra mer. Riksrevisionen, eller varför inte en ny instans, bör få uttalat uppdrag att granska kommuner och landsting.