Den svenska arbetsmarknaden är uppenbarligen tacksam för bemanningsföretag. På tio år har antalet personer som arbetar i företag med uttalat syfte att hyra ut personal mer än fördubblats. Därtill blir gränsen mot andra tjänste- och konsultföretag allt suddigare då fler upptäcker hur lönsam affärsmodellen för de renodlade bemanningsföretagen är.

En ytlig analys av utvecklingen skulle kalla den fenomenal, eller varför inte häpnadsväckande; Så många nya jobb som skapas!

Men bemanningsföretagens framgång är inte någon vårsol som bryter igenom molnen efter en lång vinter. Nej, det som sker tecken är att den arbetsmarknad som regleringsivrare gärna kallar för dum, i själva verket är smart. Alldeles för smart för de grova och trögrörliga hinder som nu försöker till att tygla den.

Bemanningsföretagen har från avregleringen i början av 90-talet snabbt letat sig in i finrummen. På varje studentmässa och arbetsmarknadsdag kryllar det av dem och fram växer nu en generation av konsulter och inhoppare som snabbt, smidigt och gärna svindyrt står till buds i allt från renhållning till ekonomiadministration. Ibland ny logga på kepsen varje månad, men ganska ofta som mer beständig lösning i företag där motsvarande uppgifter tidigare utförts av personer i de egna lönelistorna.

Kunderna, såväl tunga industriföretag som kommuner och landsting, bespara sig rekryteringsarbetet, samt potentiellt sett kostsam hantering av mindre lyckade anställningar. Kostsamt, men så mycket smidigare den dagen ett avtal kan sägas upp istället för att upprätta avtalsturordningslista.

Guldklockor till långsittande anställda utgör inget självändamål. Att oftare byta arbetsgivare är naturligt när Sverige i större utsträckning förlitar sig på handel med tjänster och kunskap vid sidan av traditionell produktionsindustri.

Det som utvecklingen visar är att arbetsmarknaden, likt marknader i allmänhet, tenderar att överlista försök till stelbent – om än ack så välvillig – lagstiftning. Lagen om anställningsskydd (LAS) syftar till att skapa trygga anställningar och må göra just detta. För vissa grupper det vill säga. För många, framför allt unga och människor som invandrat till Sverige, blir effekten den omvända. Tim- och behovsanställningar blir vardag.

Bemanningsföretagens guldålder med glassiga helsidesannonser i dagspressen är inget naturligt fenomen utan konsekvensen av en kompromiss som ingen är helt nöjd med. Näringslivet har förvisso ett andhål i bemanningsbranschen, men det är ett kostsamt sådant och det generella anställningsskyddet står fortsatt starkt. Fackföreningsrörelserna får se en förskjutning mot allt fler bemanningsjobb och har svårt att nå ut till och organisera människorna i dessa strukturer.

Den svällande bemanningsbranschen visar hur det politiska dödläget leder till dålig resursanvändning. Att åter omöjliggöra bemanningsföretag vore dock åderlåtning av svensk konkurrenskraft. Hårda ord från fackföreningshåll står sig tunt då utvecklingen som helhet är en effekt av ordning de själva är så måna om att bevara. Bemanningsföretagen i sig kan inte klandras för att de erbjuder tjänster som marknaden vill ha, däremot så klart kritiseras när de agerar oetiskt relativt arbetstagare.

Sverige behöver en mer flexiblare arbetsrätt. Men då krävs också skyddsnät med tillräckliga muskler för att klara av att hantera en sådan arbetsmarknad. Det får inte vara för riskfyllt för företag att själva anställa, men inte heller för hårt fall när en människa tar steget från ett arbete till annat.

GABRIEL EHRLING