Jag skulle inte vilja få den meningen slängd i ansiktet idag och jag är hyfsat glad över att ingen gjorde någon större grej av gymnasievalet när jag bläddrade igenom broschyrerna för snart 15 år sedan. Vilken tonåring kan fatta ett genomtänkt beslut när det framställs som livsavgörande och varför ska man framställa en gymnasieutbildning som livsavgörande över huvud taget?

Det jag hade att välja bland var futtigt jämfört med dagens utbud. Trots att regeringen nyligen rensade bort ett antal mer eller mindre användbara utbildningar, kan antalet program, inriktningar, kurser och skolor kännas som en djungel, där det ibland är svårt att se skogen för alla träd. Sedan i höstas finns 18 nationella program – sex studieförberedande och tolv yrkesprogram. Inom dem samsas över 55 nationella inriktningar samt flera lokala varianter. Vidare ska elever och föräldrar välja skola, vilket kan kräva en flytt hundra mil bort om 15-åringen vill satsa på en specialinriktning.

Det är naturligtvis bra att valen och möjligheterna finns. Ju fler inriktningar, desto större chans att elever hittar sin nisch. Problemet uppstår när det existerar val som kanske inte är precis fel, men åtminstone mindre bra eller rent ut sagt dåliga. Det vill säga program eller skolor som inte levererar det de enligt läroplanen ska göra. Yrkesutbildningar som skickar ut eleverna i arbetslöshet eller studieförberedande program som inte ger tillräckliga kunskaper för att klara universitet.

För att undvika bottennappen uppmanas elever och föräldrar att undersöka de olika utbildningarna. Det är helt i sin ordning, men elev- och föräldrakontrollen bör utgå ifrån om programmet och inriktningen verkar passa eleven. Inte om utbildningen håller hög kvalitet eller om det som utlovas i läroplanen efterlevs.

För precis där går linjen mellan individens och samhällets ansvar.

Individen ansvarar för att välja något han eller hon är intresserad av och har fallenhet för. Staten – via Utbildningsdepartementet och Skolinspektionen – ansvarar för att utbildningen håller den kvalitet som krävs. Det sistnämnda är inte bara ett ansvar gentemot eleverna utan även mot alla skattebetalare som pytsar in en hygglig slant för varje gymnasieelev. Om utbildningen är kass är det inte bara pengar i sjön under tre gymnasieår. Skattebetalarna lär även få stå för notan när den före detta eleven läser upp sina betyg alternativt saknar jobb på grund av utbildningens brister.

Därför måste varje elev som har tragglat igenom tre gymnasieår med godkända betyg garanterat ha tillräckliga kunskaper för jobb eller högre studier. Utbildningar som inte håller måttet får bomma igen innan ett nytt gäng 15-åringar gör ett vägval rakt ner i diket.

Susanne Nyström

Susanne Nyström är medarbetare på Liberala Nyhetsbyrån.