Förra helgen höll Libyen sitt första fria val på flera decennier. Optimismen spirade bland befolkningen som firade under valnatten. För många libyer var säkerhet och trygghet den viktigaste frågan. Landet har varit instabilt sedan revolterna började förra året. Men den nya ledningen har många utmaningar framför sig och det kommer att ta flera år innan Libyen blir ett fritt och tryggt land.

Mahmoud Jibril och hans liberala valallians, den Nationella styrkealliansen, sägs vinna efter de valprognoser som släppts. Men rösterna är ännu inte färdigräknade och reaktionerna från de islamistiska motståndarna har varit splittrade. Vissa har erkänt att de redan från början insåg att de skulle prestera dåligt, andra menar att man inte ska dra förhastade slutsatser. Det finns ingen vinnare än så länge. Bara åttio av tvåhundra mandat i den nya församlingen besätts av partirepresentanter, resterande 120 platser kommer att tilldelas oberoende kandidater. Det är alltså de självständiga kandidaterna som är nyckeln till makten och såväl Nationella styrkealliansen som islamistiska Rättvise- och utvecklingspartiet gör allt de kan för att övertala kandidater att välja deras sida.

Oavsett segrare så måste det libyska parlamentet ta sig an flera utmaningar. Landet saknar grundläggande samhällsinstitutioner vilket är en av de viktigaste frågorna på dagordningen för de folkvalda. I östra Libyen har man länge varit missnöjd med att rikedomarna centrerats runt Tripoli och krav på federalism och ökat självstyre är vanligt förekommande i Benghazi. Lokalbefolkningen i östra Libyen vill inte att de ekonomiska resurserna från de stora oljetillgångarna där ska flyttas till Tripoli. Samtidigt råder det rivalitet mellan flera klaner och väpnade gäng i landet. Det är några av de problem som står i vägen för fortsatt demokratisering.

Att avväpna civilbefolkningen borde prioriteras av det nyvalda parlamentet. Så länge det finns milissoldater med vapen ute på gatorna kommer den folkvalda församlingen ha det svårt att styra. Det är inte en enkel uppgift men inte heller omöjligt.

Efter ett blodigt inbördeskrig i Liberia lyckades FN med lokala myndigheter avväpna tusentals soldater genom att köpa in vapen från milissoldater och erbjuda rehabilitering. Under programmets tolv första månader deltog fler än hundratusen människor. FN bör satsa på en liknande insats i Libyen, samtidigt som det libyska parlamentet försöker bygga upp trovärdiga institutioner. En sak är i alla fall säker, Libyen har en svår tid framför sig och omvärlden måste hjälpa till på alla tänkbara sätt i den mån man kan.

BAWAR ISMAIL

LIBERALA NYHETSBYRÅN