Redan några minuter in i mötet med Stefan Löfven är det uppenbart att han är en ovanlig politiker. I alla fall i jämförelse med sina välpolerade motsvarigheter.

Där andra partiledare svävar ut i intetsägande och tröttsamma ordmoln och floskler, är Löfvens svar korta och koncisa. När det inte finns besked att ge, då säger han det. Och intet mera.

Tonen är ödmjuk men bestämd. Även om fackpamperi och socialdemokratiskt maktspel var heltidssyssla långt innan den socialdemokratiska ordförandeklubban föll i Stefan Löfvens hand så utstrålar hans karaktär förankring. När andra talar om verkstadsgolv så känns det att Löfven har stått på dem.

Stefan Löfven väcker varken motstånd hos breda väljargrupper eller göra sig skyldig till större klavertramp. Detta till skillnad från företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Vi möts en duggregnsgrå sommardag i Örnsköldsvik. Stefan Löfven talar om frihet. Hållbar sådan. Löfven menar att Socialdemokraterna alltid varit en frihetsrörelse, men poängterar att en individs frihet inte får inkräkta på andras möjligheter eller på framtida generationers förutsättningar för ett lika gott liv.

Intrycket i intervjusituationen är väsentligt piggare än det som getts i partiledardebatt respektive Almedalstal.

Stefan Löfvens stora utmaning är dock inte att gripande tala om moderna jämlikhetsideal. Just denna gren behärskade faktiskt både Mona Sahlin och Håkan Juholt bättre än Göran Persson. Ändå gick det som det gick.

Nej, Stefan Löfven har hitintills gjort vad han skulle; han har som nykomling undvikit att bli bortgjord i möten med Fredrik Reinfeldt. Föresten är Stefan Löfven för varje vecka som går mer bekväm med smattrande fotoblixtar.

Löfvens framgång står i stället och faller med förmågan att till jämlikhetsidealen svara upp med politik och finna ett trovärdigt alternativ till den förvisso regeringströtta, men stabila och ansvarstagande, Alliansregeringen.

Blir det åter samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet innebär det svåra konflikter för Stefan Löfven att hantera. Vänsterpartiets hårdföra retorik mot vinster i välfärden kan omöjligen göras till politik utan att regeringsalternativet går in för att med rötterna rycka upp de senaste decenniernas valfrihetsreformer. Få tar riskkapitalets parti i Caremaskandalen, men en politik alltför präglad av Vänsterpartiet kommer att ha svårt, mycket svårt, att vinna bred opinion.

För att inte tala om den för kärnkraftsvänlige tidigare IF Metall-bossen återkommande frågan om kärnkraften. Stefan Löfven har tänkt igenom sina svar och står vid den "otydliga vägen": Kärnkraften ska avvecklas, men i långsam takt och utan absolut årtal för moratorium eller uttryckta kilowattsmål för andra energislag. Och så den lilla bisatsen, om att en avveckling ska ske utan att hota industrin...

Utmärkt, tänker säkert industriföreträdare. Och förhållningssättet har tidgiare tjänat Socialdemokraterna väl. Frågan är bara om det motiverar väljarna, och får Miljöpartiet att avstå från borgerliga samarbetsinviter...

Stefan Löfven aktar sig i vårt möte för att kommentera partikamraternas kris i Örnsköldsvik till följd av kommunal spekulation i fjärrvärme-, djurfoder- och etanolsatsningar.

Löfven menar att aktiv intervention krävs från politiker för att skapa en hållbar utveckling, samhället ska ange en "färdriktning" och stimulera till innovation. Offentliga investeringar ska dock mötas av privata insatser. Gärna med två–tre olika aktörer per projekt för att på så sätt säkra kvalitet. Enligt den modell för "klimatinnovation" som Löfvens vill se ska det privata kapitalet uppgå till minst hälften av investeringen. Politiker ska inte ta för stora risker med de gemensamma resurserna.

Ett i grunden sunt förhållningssätt. Men i bjärt kontrast till Socialdemokraternas agerande i Örnsköldsvik. Här gick kommunen in när det privata kapitalet redan hade dömt ut satsningarna som hopplösa. Och likt en spelare som vid roulettbordet försöker vinna tillbaka det som förlorats, har Löfvens partikamrater gång efter annan ingått nya borgensåtaganden och medgett enorma ägartillskott. Socialdemokraterna har försatt kommunen i ett läge där energibolagets skulder allena uppgår till 3 miljarder kronor. Eller mer än 50 000 kronor per invånare, spädbarn som åldring.

Och det är klart, att ta kommunalråd Elvy Söderström (S) agerande kring Övik Energi och Sekab i försvar vore självmål för en man som söker folkets förtroende. Detta såväl principiellt som politiskt.

I regionfrågan vill Stefan Löfven se tydligare ledarskap. Att landstingsledningarna nu är tillbaka på ruta ett är ohållbart.

Här är Löfvens besked välkommet. Småpåveriet riskerar förutsättningar för framtiden välfärd. Och särskilt illa är det då tidigare förslag till regionbildningar förkastats med motiveringar som får det att låta som att det gällde bildandet av regionala turistbyråer, inte effektiva institutioner för att sjukvård, infrastruktur, kultur med mera.

Däremot ville Stefan Löfven inte lova att Socialdemokraterna står vid Kapacitetsutredningens förslag och förse Ostkustbanan med dubbelspår. Förhoppningsvis kommer ett sådant besked när partiet i denna, som i så många andra frågor, landat internt.

Stefan Löfven gör ett starkt intryck, till och med på en liberal ledarskribent. Han blir nog Sveriges näste statsminister. Men om det blir redan i valet 2014 återstår att se.

Socialdemokraterna bör dock redan nu bestämma sig för att se Stefan Löfven som en långsiktig lösning. Om valet blir en framgång för partiet, vilket allt utom ytterligare tillbakagång måste betraktas som, så bör Löfven leda trupperna även mot det nästföljande valet.

Riksdagen skulle i Stefan Löfven få en oppositionsledare värd namnet. Och om opinionen nu straffar regeringströtta allianspartier gör ytterligare år inte saken bättre.

Det är ju ett val 2018 också.

GABRIEL EHRLING