Riksdagsledamot Emil Källström (C) passade på att under gårdagens landsbygdskonferens i Örnsköldsvik lansera "Tio punkter för Norrlands utveckling".

En del av förslagen känns igen, vissa är nya och de flesta är intressanta.

Flera av målen kan nog de flesta partier skriva under på, men medlen kommer säkert att vålla en hel del debatt. Alla partier, från höger till vänster, vill exempelvis minska utsläppen i Norrland, men Emil Källströms avfärdande av en kilometerskatt gör knappast politikerna till vänster särskilt glada.

Källströms lista, som ni kan läsa mer om på nyhetsplats, är också en viktig påminnelse om hur många som måste samverka för att Norrland ska kunna utvecklas i positiv riktning.

Det är lätt att säga "politikerna bestämmer" och sedan klaga när något inte blir som man tänkt sig, men vilka politiker är det egentligen som bestämmer? Och kan politikerna alltid styra människor, organisationer och företag dit man vill?

När Emil Källström argumenterar för fler friskolor, satsningar på högre utbildning, bättre digital infrastruktur och ett vinter-OS här i Norrland, då gör han det väl medveten om att det är många aktörer som måste arbeta tillsammans för att det ska bli verklighet.

Om kommunpolitikerna här i norr fortsätter att misshandla den kommunala skolan kommer vi att se en allt större efterfrågan på friskolor. Etableringar av nya skolor kräver dock engagerade föräldrar, friskoleföretag (eller andra sammanslutningar) som ser potentialen i Norrland samt kommuner som inte sätter alltför många käppar i hjulen.

Universitetens och högskolornas finansiering och utvecklingsmöjligheter kan rikspolitiker påverka på ett helt annat sätt, men vi ska inte glömma bort att våra lärosätens självständighet ökat de senaste åren. Universitet och högskolor kommer inte att satsa på mindre orter eller utbildningar som lockar få studenter om det inte är ekonomiskt hållbart och bra för universitetet på lång sikt. Mittuniversitetets funderingar på att lägga ner sitt campus i Härnösand och Umeå universitets beslut att dra ner på antalet studieplatser i Örnsköldsvik är bara två exempel på att regionalpolitik inte är prio ett för lärosätena.

Än mer självständiga – tack och lov – är de företag som agerar på marknader för bredband och mobiltelefoni. Hur ska de övertygas om att satsa mer på Norrland? De kan uppmuntras genom exempelvis skattelättnader eller – vilket är mycket sämre – bli tvingade genom lagstiftning, men om det inte finns incitament för att satsa på Norrland kommer det att bli svårt att förbättra både mottagning och hastighet i den här delen av landet.

Det är genom samarbeten mellan politiker – på olika nivåer och mellan olika partier – och företag, föreningar, kooperativ och individer som Norrland kan växa och utvecklas. Det är viktigt att ständigt påminna sig om detta. Åsikter ska alltid brytas mot varandra, och ibland är skillnaderna i synen på vad som är bra för Norrland alltför stora mellan olika grupperingar, men där det går att finna gemensamma nämnare måste ansträngningar göras för att samarbeten ska bli verklighet.

Avslutningsvis går det att säga mycket om tanken på ett vinter-OS till Sverige och det finns all anledning att återkomma i ämnet längre fram. Just nu kan vi dock konstatera att det finns många som gärna skulle se en ny svensk OS-ansökan, men att motståndet också är starkt.

Och de som är mest negativt inställda sitter inte i regeringen eller riksdagen.

Nej, det finns makthavare med mycket mer bollkänsla som arbetar betydligt mer aktivt för att förhindra ett svenskt vinter-OS.