Skolan är så viktig att den borde återförstatligas. Det menar bland andra utbildningsminister Jan Björklund. När kommunerna styr skolan finns risk att den inte är lika bra i hela landet.

De senaste dagarna har det rests krav på lagstiftning om rätten till förskola även när barnets föräldrar är hemma. I dagsläget varierar antalet timmar mellan kommunerna. På många håll får barn vars föräldrar är föräldralediga med småsyskon vara femton timmar i veckan på förskolan. Det kan tyckas småsnålt av kommunen. De pengar som sparas på att en plats under delar av veckan står tom måste vägas mot vad barnet missar. Att låta även barn till arbetslösa eller föräldralediga gå på förskolan exempelvis 35 timmar i veckan är ingen orimlig prioritering. Frågan är vem som ska göra den: staten eller kommunerna?

Alliansregeringens beslut om vårdnadsbidrag var en elegant kompromiss mellan kristdemokrater och folkpartister. KD tycker att föräldrar som väljer att stanna hemma med sina barn, istället för att skicka dem till förskolan, ska kunna få viss ekonomisk ersättning. Folkpartister är överlag skeptiska till den konstruktionen. Men genom beslutet att kommuner har rätt att införa vårdnadsbidrag blev alla åtminstone halvnöjda.

Principen att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt är överlag vettig. Önskemål och behov varierar mellan landsändar, på samma sätt som mellan olika EU-länder. En gemensam skolpolitik för hela EU skulle de flesta spontant säga är en dålig idé. Däremot är det inte orimligt med ett mer övergripande beslut på EU-nivå, exempelvis att alla barn i EU har rätt att gå i skolan. På samma sätt är det bra att riksdagen fattar beslut om skollagen, och att Skolverket följer upp att den efterlevs.

Men det finns en olycklig tendens i den svenska politiska debatten att vilja centralstyra allt man tycker är viktigt. Och ja, barnomsorg är viktigt. Vårdnadsbidrag eller ej är en viktig fråga. Men måste det se likadant ut i hela landet? Varför? Och i förlängningen: vad är poängen med lokala val, om allt viktigt – för att inte nämna i princip hela kommunens budgetutrymme – beslutas centralt?

En fördel med politikens subsidiaritetsprincip, att fatta besluten så nära medborgarna som möjligt, är att den underlättar för medborgarna att rösta bort dålig politik. Är man missnöjd med skolan är det lättare att få gehör för förändring på lokal nivå, än genom kommunikation med utbildningsdepartementet. Det är lättare att skriva en insändare i lokaltidningen, än att som "vanlig medborgare" bli publicerad på Dagens Nyheters debattsida.

Riskerna med att urholka den lokala demokratin är uppenbara. Om argumentet inte är bättre än att frågan är "viktig" bör man akta sig för ökad centralstyrning.

Ida Thulin