Kan gravida färga håret? Är rengöringsmedel farliga för spädbarn? På internet är frågorna många. Kemikalier skrämmer. Men hur farliga är de egentligen? Problemet är att vi konsumenter inte riktigt vet.

Enligt Kemikalieinspektionen går det i genomsnitt åt nästan ett kilo kemikalier för att producera en vanlig t-shirt. Siffran varierar mellan0,8 och 1,9 kilo.

Det är uppenbart att kemikalierna gör livet lättare och trevligare.

Väldigt få skulle frivilligt börja borsta tänderna med salt eller tvätta golven med sand. Men krav på produkter med färre kemikalier hörs regelbundet. Småbarnsföräldrar använder vinäger eller ättika istället för vanliga rengöringsmedel. Internet är fullt av förslag på "kemikaliefria" metoder för hårtvätt – exempelvis bikarbonat följt av äppelcidervinäger eller citron.

EU:s ramverk på kemikalieområdet, Reach, är tänkt att bygga på försiktighetsprincipen, det vill säga att misstanken om ett ämnes farlighet ska räcka för att förbjuda det. Men i praktiken är Reach betydligt mer tandlöst. Bevisbördan ligger på dem som vill införa restriktioner, precis som den ligger på en åklagare vid en rättegång.

Där vore omvänd bevisbörda absurt. Men på kemikalieområdet är det inte riktigt lika enkelt – ska företag obehindrat få sprida vilka kemikalier som helst, tills vi lyckas bevisa att de är farliga?

2008 blev European Chemicals Agencys lista över kemikalier som det årligen används mer än ett ton av inom EU färdig. Den kom att omfatta nästan 150 000 ämnen. Av dem står i dagsläget ett tjugotal på EU:s lista över kemikalier som företag måste söka tillstånd för att få använda, och vars användningsområden är kraftigt avgränsade. Dessa ämnen har också ett slutdatum, efter vilket de inte kommer få användas.

Kemikalieinspektionens kontroller visar att mellan 5 och 30 procent av de testade produkterna innehåller för höga halter av miljö- eller hälsofarliga kemikalier. Detta enligt Karin Alkell, inspektör på Kemikalieinspektionen, som uttalar sig i senaste numret av myndigheten Swedacs tidning Kvalitetsaktuellt. Av leksakerna som testats har en fjärdedel kemiska brister. Plastleksaker med förbjudna ftalater, mjukgörare, är vanligt, likaså elektriska leksaker med för mycket bly.

Lagstiftning och myndighetskontroll är trubbiga redskap, men det är de som står till buds. Kvällstidningslarm och konsumentmakt kan fungera ibland – som de gjort med bisfenol A i nappflaskor. Det kräver dock kunskap, som konsumenterna sällan har.

När produkter inte uppfyller kraven kan Kemikalieinspektionen fatta beslut om att dra tillbaka produkten och förbjuda vidare försäljning.

Kan sådana beslut göras tydligare för konsumenterna, och kopplas samman med information om vilka företag som försöker sälja undermåliga produkter? Det vore ett praktiskt sätt att öka konsumentmakten.

Ida Thulin