På torsdag är det dags igen. Men den här gången är stämningen dämpad.

Läget är fortfarande extremt tufft för Afghanistans fattiga befolkning. Visst har det satsats på skola, sjukvård och vägar. Men när det gäller välfärdsindikatorer som utbildning och spädbarnsdödlighet ligger Afghanistan på botten av listan över världens länder. Medellivslängden är endast 47 år.

Och än så länge är freden avlägsen: Talibanerna finns nu på över 70 procent av landets yta och kommer allt närmare huvudstaden Kabul. Inför valet har våldet trappats upp. Bara under de senaste dagarna har Kabul skakats av flera bombdåd.

På tisdagsmorgonen utsattes presidentpalatset och polishögkvarteret för en raketattack. Några timmar senare utlöste en självmordsbombare en sprängladdning i utkanten av staden. Och i söndags krävde ytterligare ett självmordsattentat minst sju dödsoffer och ett hundratal skadade.

Till viss del beror våldsdåden förmodligen på att USA under sommaren har bytt strategi och inlett en offensiv i de södra delarna av landet.

Men det är också en medveten taktik från talibanernas sida att göra allt för att störa valet. Bland annat har det spridits flygblad för att varna människor från att gå och rösta.

Förutom rädslan för våld finns det gott om andra hot mot ett fritt och rättvist val. Omkring 60 kandidater har stoppats eftersom det visade sig att de hade band till illegala beväpnade grupper. Korruptionen är utbredd, bland annat berättas det om hur kandidater och krigsherrar försöker köpa röster.

Den senaste tidens händelser visar vilken enormt komplicerad process det är att försöka skapa fred och bygga en demokrati i ett krigshärjat land.

Det mesta pekar på att Karzai kommer att få behålla sin post. Enligt aktuella opinionsmätningar kan han få stöd av omkring 45 procent av väljarna.

Det mest optimistiska scenariot är att valet genomförs som planerat, att valdeltagandet blir så högt att resultatet upplevs som giltigt och att en segrare kan utses – kort sagt, att Afghanistan tar ytterligare ett steg på vägen mot att bli en fungerande demokrati.

Risken finns att resultatet blir det motsatta: att valdagen kantas av våldsdåd och stridigheter, att valresultatet ifrågasätts och ger bränsle till nya stridigheter.

Men att inte genomföra valet är inget alternativ. Regelbundna val behövs – först och främst för att afghanerna ska få säga sitt, men också för att lugna opinionen i västländerna som i dag skickar soldater till landet. I länder som USA och Storbritannien förs det sedan länge en debatt om när det är dags att dra sig ur Afghanistan – är det när talibanerna har besegrats, när al-Qaida har utraderats, när demokratin blomstrar i landet?

Ett genomfört val är en seger i sig, och kan bli en effektiv påminnelse om att insatserna i Afghanistan fyller en viktig roll, att de förbättrar afghanernas chanser till fred och självbestämmande.