Den sista tiden har det diskuterats mycket om vi ska ha trupper i Afghanistan eller inte. För mig är den frågan självklar. Ja, tyvärr så måste vi dessvärre det. Det handlar om att i ett krigshärjat land är fredsbevarande insatser nödvändigt.

I ett land där folket har varit förslavade i årtionden är det viktigt att återinföra demokratiska krafter och vinna folkets förtroende. För att det ska bli verklighet måste framförallt två saker hända: den afghanska regeringen måste få kontroll över landet och den civila infrastrukturen måste byggas upp för att man ska få en fungerande statsmakt. Utan sjukhus, poliser, skolor, vägar och arbete är det svårt för människor att bryta den onda cirkeln.

En annan för mig viktig aspekt är att ge kvinnor och barn i Afghanistan det utrymme och det människovärde de förtjänar. Under talibanernas skräckvälde togs alla rättigheter ifrån kvinnorna, flickor fick inte gå i skolan och strikta sharialagar gjorde kvinnor och barn till männens egendom. Även om den konstitution som gäller idag säger att män och kvinnor ska ha samma rättigheter finns det kvinnofientliga lagar som går på tvärs av vad grundlagen säger.

Vi får inte heller glömma att över 17 000 kvinnor varje år dör i barnsäng i Afghanistan och att spädbarnsdödligheten är den högsta i världen – vart fjärde barn dör innan han eller hon hinner fira sin femårsdag. I ett land där de flesta människor saknar tillgång till rent dricksvatten och där sanitära anläggningar bara är en önskedröm, föder kvinnor i genomsnitt sex barn och har en medellivslängd på 43 år. Att demokratiprocessen fortsätter är livsnödvändigt för Afghanistans kvinnor och barn.

Sen talibanregimens fall 2001 har det skett förändringar i det afghanska samhället och idag går sex miljoner barn i skolan i Afghanistan. Detta hade aldrig varit möjligt om inte Sverige och andra länder tagit på sig rollen som demokratins väktare i ett land som länge varit offer för allt annat än ett demokratiskt sinnelag. Talibanerna gav inte mycket för mänskliga rättigheter.

Med allt detta i åtanke så är det något motsägelsefullt att den hårdaste kritiken mot de FN-stödda operationerna i Afghanistan kommer från vänster. De uttalade feministerna på vänsterkanten är märkbart irriterade, för att inte säga ursinniga, över att Sverige är med och bidrar till demokrati och stabilitet i Afghanistan – jag undrar varför? Räknas inte det faktum att sex miljoner elever, många av dessa flickor, nu får gå i skolan jämfört med 2001 då siffran var 800 000?

Eller att kvinnor nu har en, om än liten, så i alla fall en faktisk möjlighet att försörja sig själva? Det om något borde väl applåderas av företrädare som säger sig vilja bryta ner könsdiskriminerade strukturer.

Sverige ingår i den internationella ISAF-styrkan (International Security Assistance Force) i Afghanistan och har just nu lite över 400 soldater på plats med fredsskapande uppgifter.

I slutet av december skickar Sverige ytterligare drygt 100 unga män och kvinnor till området runt Mazar-i-Sharif i norr. Detta har jag varit med om att besluta om i riksdagen och jag är stolt över att ha varit med att ta detta beslut, för utan Sveriges och ISAF:s närvaro skulle demokratin i Afghanistan snabbt gå förlorad.

Och de största förlorarna då är kvinnor och barn.

Lena Asplund