Biståndskritiker vädrar förmodligen morgonluft. De har länge pekat på forskning som visar att bistånd har inga eller försumbara effekter på mottagarländernas ekonomiska tillväxt. När många biståndsförsvarare verkar ovilliga att erkänna detta, antyder kritikerna att givare i den rika världen är mer intresserade av att döva sitt eget dåliga samvete än av att hjälpa de fattiga länderna.

Frågan om motiv är av filosofisk art. Ger du själv pengar till hemlösa för att döva ditt dåliga samvete, eller på grund av genuin välvilja? Det är en svår fråga.

Men oavsett givarens motiv, är den mest akuta frågan hur vi säkerställer att pengarna gör nytta.

Tanken att bistånd möjliggör investeringar så att fattiga länder växer ikapp rika länder, har bevisligen inte fungerat i praktiken.

Det är faktiskt svårt att överhuvudtaget belägga att mottagarländer får nämnvärt högre ekonomisk tillväxt som en effekt av biståndet. Däremot finns det gott om utvärderingar av enskilda biståndsprojekt som pekar på konkreta framgångar: Brunnar har borrats, barn har lärt sig läsa, malaria har bekämpats.

Kombinationen av enskilda projekt med till synes positiva resultat och svårmätta totala effekter av biståndet kan tyckas underlig.

En förklaring är att långt ifrån alla biståndsprojekt har goda långsiktiga effekter även om de lyckas på kort sikt.

Till och med en så enkel sak som att sprida gratis myggnät för att motverka malariaspridning kan orsaka problem, om det hade varit möjligt att lösa frågan utan bistånd: Utdelande av gratis myggnät gör det svårare för lokala tillverkare att försörja sig på myggnätstillverkning. Vinsten av myggnäten måste då vägas mot dessa kostnader, och det är inte alltid uppenbart vad som är bäst.

Vad bör göras när kunskapsläget är så oklart? En klok hållning är att då fokusera på åtgärder som har uppenbart positiva effekter. Även utan avancerad statistik kan vi ana att exempelvis minröjning och insatser som hejdar våld och oroligheter, gör situationen bättre än den annars skulle varit. Det finns därför goda skäl att vidga definitionen av bistånd så att även dylikt omfattas.

Mot en sådan reform kan invändas att dessa insatser inte räknas som bistånd enligt OECD. I statistiken kan biståndsandelen därmed komma att falla en bit under enprocentmålet.

Då dyker frågan upp igen: Ger vi bistånd för att det ska göra nytta, eller för att det ska se bra ut i OECD-statistiken?

Andreas Bergh