För en vecka sedan gick norrmännen till val. Många tippade att det skulle bli regimskifte men den rödgröna alliansen lyckades behålla majoriteten och makten. Det är 86 mandat mot 83 i Stortinget. Och eftersom Norge inte har systemet med extraval (nyval) talar allt för att Arbeiderpartiets ledare Jens Stoltenberg får regera i fyra år till.

En del var förfärade när Stoltenberg släppte in Sosialistisk Venstreparti i regeringen. Även en del socialdemokrater var tveksamma. På sextiotalet bröt sig medlemmar i Arbeiderpartiet ut ur partiet i protest mot Nato-politiken och bildade Sosialistisk Folkeparti, en föregångare till SV. Utbrytarna var i mångas ögon förrädare och inbördeskrig har ju en tendens att bli blodiga. Men realpolitikern Stoltenberg insåg att det krävdes samverkan med SV. Även borgerliga Senterpartiet togs med i regeringen efter valet 2005.

SV-ledaren Kristin Halvorsen blev finansminister och hon klarat uppdraget på ett bra sätt. Och SV har som parti visat att det är berett att ta ansvar även för svåra beslut.

Även i Sverige har det av tradition funnits ett starkt motstånd mot alla former av samarbete med Vänsterpartiet. ”Om dom röstar på våra förslag är det ok men vi samverkar inte”, var länge budskapet från S.

När Mona Sahlin först presenterade Socialdemokraternas rödgröna samverkan fanns bara Miljöpartiet med. Efter hård intern kritik skickades även en inbjudan till Lars Ohly. Och det rödgröna alternativet blev verklighet.

Jag tror att det var traditionen som fick Mona Sahlin att utesluta V men hon felbedömde läget och ändrade sig.

Det förekommer fortfarande intern kritik i arbetarrörelsen mot samverkan mellan S, V och MP. Och en stor del av kritiken mot Sahlin är en indirekt kritik av det rödgröna samarbetet. En del fackliga företrädare ser helst samarbete med något eller några borgerliga partier. De sitter fast i uppfattningen att miljöpartisterna är oansvariga skogsmullar som vill stänga alla fabriker. Då är gemenskapen större med Jan Björklund som är starkt positiv till kärnkraften.

Sanningen är ju att Miljöpartiet tillfört politiken nya viktiga dimensioner och partiet har påverkat andra då det gäller miljömedvetande. De som är utanför verkligheten är de betonghäckar som vill satsa på kärnkraft och storskaliga lösningar på alla problem.

Framgången i Norge kan stärka alla dem som är för rödgrön samverkan i Sverige och försvaga de kritiker som vurmar för samverkan med borgerliga partier. Sahlin kan i september 2010 upprepa vad Stoltenberg gjorde i september 2009.

Men mitt i glädjen över den rödgröna segern finns också en oro. Det högerpopulistiska Fremskrittspartiet förblir Norges näst största och har tillsammans med Höyre 40 procent. De borgerliga väljarna tog ett kliv åt höger. Det liberala partiet Venstre tappade åtta mandat och har bara två representanter i Storinget.

Det är bara att hoppas att Framskrittspartiets svenska motsvarighet, Sverigedemokraterna, inte når riksdagen. Ett av målen i valrörelsen 2010 är att hålla extremisterna utanför beslutande församlingar.

Peter Swedenmark