När fredagens ledare ”Måste vi alltid vara värst?” hade publicerats trillade det nämligen in en hel del kommentarer på allehanda.se, och en bunt mer eller mindre oförskämda mejl. Visst, det fanns en del som gav mig stöd, men de flesta läsare som kommenterade ledaren var rent ut sagt förbannade.

Inte konstigt, med tanke på att jag i ledaren förklarat att jag inte ville betala någon skatt överhuvudtaget, att jag nekade handikappade barn rätten till ett värdigt liv och att jag ville konsumera allt jag tjänade och inte betala någonting för vård av sjuka och äldre. Det påstod i alla fall vissa.

Problemet är bara att jag inte har skrivit något av det ovanstående. Den som påstår det har antingen grova problem med sanningen eller borde ha tagit sig tid att läsa igenom hela ledartexten innan han eller hon – varför är nästan alla som kommenterar på nätet och via mejl så fruktansvärt rädda för att uppge sina riktiga namn? – slängde sig på tangentbordet.

Jag kan erkänna att jag ibland suckar högt när jag tittar på min deklaration och ser hur mycket pengar som betalats in i skatt, men jag brukar trösta mig med min salige farfars ord om att ”mycket skatt tyder på att du haft ett bra år”. Min farfar var för övrigt en fackligt engagerad fabriksarbetare i röda Skellefteå som trodde på ett samhälle där folk hjälper varandra. Han röstade inte socialdemokratiskt en enda gång under hela sitt liv…

Nåväl, åter till det här med att betala skatt.

Eftersom jag har bott utomlands, och har min bror och andra släktingar bosatta i utlandet, vet jag att vi i Sverige har en välfärd vi ska vara tacksamma för. Och välfärd kräver att folk arbetar och betalar skatt.

Jag gör det gärna (både arbetar och skattar), och fanns möjligheten att skicka ett tackkort till alla som betalar skatt skulle jag gärna göra det vid vissa tillfällen.

När min lilla dotter tvingades till en sjukhusvistelse, och diverse otrevliga (och kostsamma) undersökningar, skänkte jag en tacksamhetens tanke till alla som betalar landstingsskatt. Min dotters vistelse på sjukhuset kostade bra mycket mer än vad jag och min fru betalat in till landstinget under våra yrkesliv.

Å andra sidan har jag via skattsedeln bidragit till både skolor, socialbidrag och infrastruktursatsningar, så jag kan kanske sova med gott samvete ändå?

Och jag kan säga att jag sov alldeles utmärkt efter att ledaren ”Måste vi alltid vara värst?” hade publicerats. För vi måste diskutera den alltför höga nivån på skatterna i Sverige.

Tyvärr finns det bara ett politiskt block som (ibland) vågar göra det.

Jag saknar verkligen en socialdemokratisk politiker som Odd Engström, som i början av 90-talet vågade säga att vi faktiskt tog in alldeles tillräckligt med skattemedel och att den viktigaste politiska diskussionen var om hur dessa pengar skulle användas på bästa sätt.

Jag önskar att det i dag fanns en S-företrädare som den gamle socialministern Gustav Möller, som slog fast att varje ineffektivt använd skattekrona var en stöld från de fattiga.

För det är en stöld.

Och stölder sker varje dag.

Staten, landstingen och kommunerna behöver inte ta mer pengar från de svenska medborgarna. Faktum är att de gott kan låta de hårt arbetande männen och kvinnorna i vårt avlånga land ha kvar lite mer i plånboken.

Men det man måste börja göra inom den offentliga sektorn är att använda pengarna, som medborgarna generöst betalat in, på ett effektivt sätt. För samhällets bästa. För allas bästa.

Jag betalar gärna för ett starkt försvar, sjukvård för alla och omsorg för våra barn och gamla. Men jag vill inte betala för överbefolkade landstingskanslier, kommunal etanolproduktion och myndigheter som vill förbjuda krögare att krydda sin egen snaps.

Alla som hävdar att en diskussion om hur skattemedel ska användas på bästa sätt är lika med att neka handikappade barn rätten till ett värdigt liv borde be om att få gå om grundskolan och lära sig läsa på riktigt.

En bra skola är för övrigt något jag också gärna betalar in pengar till.

Anders Rönmark