Att verkligheten inte stämmer överens med den blir vi varse med jämna mellanrum, men systematiska vidräkningar av det slag som vanvårdsutredningen om barn i fosterhem och institutioner presenterade nyligen hör till ovanligheten. Desto viktigare är det då att dra rätt slutsatser av dem.

Låt oss börja med en självklarhet. Många barn som omhändertagits under de gångna decennierna har därigenom givits en bättre start i livet än de annars skulle ha fått. Det rör sig om ett stort myndighetsingrepp, men är samtidigt ett ansvar som samhället inte får backa från om situationen kräver det. Barnens bästa ska komma i första hand och det finns många välkomnande famnar som är beredda att hjälpa till.

Med det sagt borde det vara precis lika självklart att inget barn som omhändertas ska hamna i en annan, lika utsatt eller till och med värre situation, med den skillnaden att den har myndigheternas bifall. Men det är precis vad som har skett, inte bara en gång utan gång efter annan under årtionde efter årtionde. Många som utsatts för övergreppen har i efterhand också plågats av att inte bli tagna på allvar.

Det finns alltså mycket att gå till botten med. En del av vittnesmålen i delbetänkandet från Utredningen om vanvård i den sociala barnavården för tankarna till oönskade fosterbarn som finns i böckerna om Harry Potter: barn som bor i skrymslen, blir utfrysta och isolerade, inte får sina födelsedagar uppmärksammade och får nöja sig med ett par strumpor i julklapp. Skillnaden är att verkligheten aldrig erbjudit någon magisk räddning från misären och att försummelserna och övergreppen i många fall trotsar all beskrivning: sadism, sexuella övergrepp och andra djupa kränkningar som sätter både kroppsliga och själsliga ärr för livet.

Redan när det första delbetänkandet kom för två och ett halvt år sedan bad utredningen om mer tid för att hinna lyssna på alla som ville dela med sig av sin levnadshistoria. Också i förra veckan förlängdes utredningen av samma skäl. Totalt rör det sig om fler än 1000 personer som ska intervjuas. Utredaren Göran Johansson har tidigare liknat uppdraget med en sanningskommission.

I takt med att kartläggningen av försummelserna och övergreppen fortsätter påbörjas nu processen med gottgörelse. Att ekonomisk ersättning inte skulle utgå ter sig orimligt, men frågan ska nu utredas. Men lika viktigt som upprättelse och rehabiliteringshjälp är att se till att inga nya barn far illa. De yngsta intervjupersonerna i underlaget är bara drygt 20 år, så det som skett kan ingalunda förklaras med en svunnen tids problem.

Regeringen föreslår och pekar på en rad insatser för att stärka barns rättigheter. Det är nödvändigt. Men den viktigaste insikten är att barn farit illa inte beroende på att lagskydd inte funnits, utan på grund av att det inte efterlevts av olika skäl. Så får inte ske.

Det kommer alltid att finnas barn som behöver omhändertas. Men så länge stat och kommuner inte på största allvar tar sitt ansvar för att hjälpa dem riskerar utsattheten att fortsätta och framtida omhändertaganden att försvåras.

Magnus Krantz

LNB