I gårdagens ÖA kunde ni läsa att en 70-årig kvinna med bruten fotled hade flyttats runt på Örnsköldsviks sjukhus. Kvinnans dotter hyste dock inget agg mot personalen, trots att hennes mor fått tillbringa tid på fem olika avdelningar och avslutade vistelsen i något slags kontor eller förråd:

”Personalen gjorde så gott de kunde. De har det inte lätt just nu”, konstaterade dottern i ÖA.

Så sant.

Med nedskärningar av sällan skådat slag, och framför allt i sällan skådat tempo, går stora delar av personalstyrkan just nu på knäna. Några ur personalen ställde i går upp i ÖA och berättade om ett arbetsliv som är fruktansvärt tufft för tillfället.

Det var ingen rolig läsning.

Personal som mår dåligt, och som känner att de inte orkar eller hinner med vad de ska göra, gör sällan något bra jobb. Det är lätt att förstå att det finns många anställda på Örnsköldsviks sjukhus som inte direkt studsar upp ur sängen för att bege sig till jobbet varje morgon. Men de går dit ändå och gör sina timmar och mer därtill.

Det stora problemet – något som för arbetsgivaren är att betrakta som den stora lyckan – är nämligen att många som arbetar i offentlig sektor accepterar usla arbetsvillkor eftersom det förväntas av dem. Deras yrken är ju att betrakta som ”kall”... Det har kommuner och landsting länge utnyttjat för att hålla nere lönerna för bland annat sjuksköterskor och annan icke läkarcertifierad personal. Man har också utnyttjat det för att kväsa strejkförsök – sjuksköterskestrejker är, trots starkt stöd hos allmänheten, nästan alltid dödsdömda – och för att få personalen att acceptera arbetsvillkor som knappt någon i den privata sektorn skulle godta.

Och vad är alternativet?

Det är ju faktiskt patienterna som blir lidande om sjuksköterskor och undersköterskor inte finns där. Så personalen ställer upp.

Den politiska ledningen, de höga tjänstemännen och de inhyrda konsulterna har dock inte anpassat verksamheten efter personalstyrkans storlek. Arbetsuppgifterna på Örnsköldsviks sjukhus har inte minskat i samma omfång som personalstyrkan, så de som får jobba kvar får jobba ännu hårdare.

Att det är en ohållbar situation, det inser de allra flesta, utom möjligen en grupp landstingspolitiker och ett antal konsulter.

Vi får hoppas att den artikel som ÖA publicerade i går når de styrande i landstinget, som är på väg att göra samma sak på Sundsvalls sjukhus som man just gjort på Örnsköldsviks. Annars kommer tidningarna i Sundsvall att få göra samma typ av reportage som ÖA just gjort…

För den kämpande personalen i Örnsköldsvik, och alla vårdtagare här i området, är det tyvärr bara att försöka härda ut till efter valet i september, då en ny politisk landstingsledning förhoppningsvis får chansen att förändra och förbättra.

Kan nya politiker bringa ordning i det kaos som den nuvarande landstingsledningen skapat?

Det är inte helt säkert.

Men det kan i alla fall inte bli värre.