Örnsköldsviks Allehanda kan i dag berätta att kommundirektören Agneta Marell inte är skriven i Örnsköldsvik. Marell betalar sin skatt i Umeå.

Har vi här att göra med en välavlönad (74 000 kronor i månaden) skatteplanerande tjänsteman som utnyttjar systemet för egen vinning? Nej, verkligen inte; landstingsskatten må vara högre i Västernorrland än i Västerbotten, men den kommunala skattesatsen är faktiskt lägre i Örnsköldsvik än i Umeå. Dessutom ska vi komma ihåg att det kostar en del att pendla också, både tidsmässigt och ekonomiskt.

Så varför är då Agneta Marell inte skriven här i kommunen? Svaret är enkelt: Marell bor inte här.

Det är Umeå som är kommundirektörens hemort, det är där hon har make, barn och bostad. Örnsköldsvik är bara kommunen där hon arbetar.

Det är ett problem, men kanske inte främst ur ekonomisk synvinkel. Visst vore det bra om de dryga 300 000 kronor som Marell betalar i kommun- och landstingsskatt stannade här i Örnsköldsvik och Västernorrland, men det stora problemet i det här fallet är faktiskt att kommunens högsta tjänsteman inte är att betrakta som boende i Örnsköldsvik.

För det första är symbolvärdet enormt stort; självfallet ska ett av kommunens ansikten utåt inte bara verka utan också bo i Örnsköldsvik. Kommunalrådet Elvy Söderströms (S) tal om vikten av att fler flyttar till Örnsköldsvik och också skriver sig i kommunen ekar lite ihåligt då hennes högsta tjänsteman inte har gjort det.

För det andra gör det Marells jobb betydligt svårare. Som hög kommunal företrädare i Örnsköldsvik förväntas det att du ska träffa kommuninvånare även efter kontorstid och exempelvis gå på Modos matcher i Fjällräven Center eller besöka någon av stadens restauranger. Kort sagt: du ska synas. Elvy Söderström är en mästare på detta. Kanske besitter Marell samma sociala egenskaper, men det blir svårare för henne att visa det med tanke på att hon spenderar många timmar varje vecka på vägen mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Det som hindrar Agneta Marell från att bosätta sig i Örnsköldsvik är dock det som ligger henne varmast om hjärtat, nämligen hennes familj. Med barn i skolåldern, och en man som inte lyckats hitta något arbete i Örnsköldsvik, är den enklaste lösningen för familjen Marell att kommundirektören pendlar.

Det är dock knappast den bästa lösningen för Örnsköldsviks kommun.

För både kommunens, Agneta Marells och hennes familjs skull får vi hoppas att jobbsituationen inom en snar framtid löser sig på ett sådant sätt att hela familjen kan bosätta sig i Örnsköldsvik. Då kan både kommundirektören och hennes make skriva sig i kommunen och därmed blir Örnsköldsvik och landstinget i Västernorrland inte bara en, utan två, skattebetalare rikare.

På längre sikt måste dock Örnsköldsviks kommun börja fundera över hur förhållandet till Umeå ska hanteras. Precis som Elvy Söderström konstaterar i ÖA i dag växer Örnsköldsviks arbetsmarknad ihop med Umeås och det kommer att bli ännu tydligare då Botniabanan är färdig. Det är alldeles utmärkt att Örnsköldsvik blir – eller rättare sagt är – en del av Umeåregionen, och i framtiden kommer många människor att bo i Örnsköldsvik och arbeta i Umeå – och tvärtom.

Men räknar kommunledningen kallt med att det kommer att vara ett överskott av personer som bor och betalar skatt i Örnsköldsvik och jobbar i Umeå, och inte vice versa? Om Botniabanan leder till att fler människor faktiskt arbetar och verkar i Örnsköldsvik, men att färre betalar skatt här, är det inte att betrakta som en positiv utveckling för kommunen. Vi får hoppas att kommunledningen förberett sig för alla tänkbara scenarier.

Det vi vill se är att fler personer som Agneta Marell – ambitiösa och välutbildade människor på jakt efter kvalificerade yrken – lockas från Umeå hit till Örnsköldsvik.

Men vi vill också att de tar med sig sina familjer och bosätter sig och betalar sin skatt här.

Anders Rönmark