I en mycket välskriven och tankeväckande artikel på Västerbottens-Kurirens ledarsida konstaterar Nordebo att pendling mellan orter i Norrland är en förutsättning för att vi ska kunna locka hit kvalificerad arbetskraft till både näringsliv och offentlig sektor. Nordebo skriver bland annat att en ”frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kommer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norrland”.

Undertecknad kan inte annat än instämma; genom Botniabanan och de pendlingsmöjligheter som den erbjuder kommer vi att få en betydligt större norrländsk arbetsmarknad och banden mellan kommunerna längs Norrlandskusten kommer att bli starkare.

I fallet med Agneta Marell är det dock en lite speciell situation; en kommundirektör ska givetvis synas och delta i samhällslivet på orten, där hon eller han verkar, även på andra tider än kontorstid. I alla fall så länge som vi har olika kommuner och skarpa landstingsgränser här i Norrland.

En enkel lösning på problemet är en stor norrländsk regionkommun, med kommunöverskridande verksamhet och samarbeten när det gäller bland annat sjukvård, näringsliv, kultur och utbildning. Med en sådan regionkommun, där invånarna i den dessutom betalar regionskatt, skulle vi inte behöva diskutera huruvida det är rätt eller fel att en hög tjänsteman anställd på orten A bor på orten B, medan dennes kollega gör tvärtom.

Det enda vi skulle reagera över är troligtvis om en högt uppsatt tjänsteman inom regionen bodde här, men valde att skriva sig i en annan del av Sverige av skattetekniska skäl.

Vänta, hörde jag någon som sa sjukhusdirektör Sigbjörn Olofssons namn?

Anders Rönmark

Fotnot: Läs hela Ola Nordebos ledare på http://blogg.vk.se/nordebo.