Den europeiska unionen är i huvudsak en bra konstruktion. Men även i projekt med goda intentioner slår det fel ibland. Ett exempel på detta är EU:s föreslagna regler för ny mammaledighet. Under tisdagen röstade utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet igenom ett förslag som säger att alla unionens mammor ska beläggas med sex veckors obligatorisk ledighet i anslutning till förlossningen.

Frågan borde egentligen inte avgöras på överstatlig nivå, men politikerna i EU brukar vara dåliga på att sätta gränser för sin egen makt. Går förslaget igenom kommer den svenska lagstiftningen att tvingas ta ett jämställdhetsmässigt kliv bakåt.

”Modersfixering” kallas mammaledighetstvånget av Vänsterpartiets EU-parlamentsledamot Eva-Britt Svensson, och det med rätta. Tendensen att romantisera och upphöja moderskapet till något heligt är förhållandevis ovanlig i Sverige, men det faktum att detta förslag har kunnat ta sig så långt genom EU:s politiska kvarnar visar på de stora kulturella skillnader som trots allt finns inom unionen.

Nu är det dock inte så att förslaget egentligen springer ur en konservativ europeisk tradition – tvärtom. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, lyder ett gammalt talesätt som i allra högsta grad gäller i detta fall. Tanken bakom EU-förslaget är att mammor i länder med dåliga föräldraledighetsvillkor ska skyddas; ingen arbetsgivare ska kunna tvinga en anställd gravid kvinna att jobba alltför kort tid efter förlossningen. Varken mammor eller höggravida ska kunna tvingas till nattarbete, och de ska skyddas från arbeten där de riskerar att utsättas för farliga ämnen.

Detta är i grunden lovvärt, men ingenting som EU-parlamentet borde fatta beslut om. Istället måste varje lands lagstiftande församling få bestämma. Sverige är ett bra exempel på varför; vi har rentav kommit längre än EU-förslaget. Här är det självklart att tala om både mammors och pappors ledighet i samband med föräldraskap.

Men vad som än händer med just detta förslag kommer grundproblemet att kvarstå. Överstatlighet har många fördelar, men tendensen att politiker väljer att upphöja vissa frågor som de anser särskilt viktiga till EU-nivå, bara för att understryka deras betydelse, måste hejdas.

Gränserna mellan EU:s nationer blir på många sätt allt mindre viktiga, men gränserna för politikens makt och befogenheter på olika nivåer bör förstärkas.

Benjamin Katzeff Silberstein

LNB