I 206 av 290 kommuner är det en man som är den högst uppsatte politikern. ”Ju mer makt, desto färre kvinnor, det är ett klassiskt samband”, förklarade statsvetaren Jessika Wide i Dagens Nyheter.

Siffrorna förvånar kanske många av den här tidningens läsare, för i det här landskapet saknas det inte kvinnliga politiker med makt. I två av fyra kommuner i Ångermanland är det kvinnor som innehar ordförandeposten i kommunstyrelsen; i Sollefteå är Elisabet Lassen (S) politikern med mest makt och i Örnsköldsvik är det Elvy Söderström (S) som styr. Den sistnämnda är dessutom länsordförande för Socialdemokraterna.

Och tittar vi på länet i stort hittar vi än fler kvinnor med stor politisk makt.

I Timrå är Ewa Lindstrand (S) kommunstyrelsens ordförande och i Sundsvall innehas samma post av Anita Bdioui (S).

I landstinget efterträddes Ewa Söderberg (S) på posten som landstingsstyrelsens ordförande av Elisabet Strömqvist (S) och Strömqvist, som var ordförande i hälso- och sjukvårdsdelegationen, efterträddes i sin tur av Linnea Stenklyft (S). I samma landsting är Jacomina Beertema (M) förvisso inte oppositionsråd, men definitivt den allianspolitiker som syns och hörs mest.

Så nej, i det här länet saknas det inte kvinnor med politiskt inflytande.

Det är bra att det finns många kvinnor på höga positioner då det är ett bevis på att det är möjligt för politiker av båda könen att nå toppen. Det är heller inte dumt ur ett förebildsperspektiv; en ung tjej som växer upp i Västernorrland behöver inte tvivla på att maktpositionerna i samhället är tillgängliga för både män och kvinnor.

Idéerna om att det skulle bli en annan sorts politik bara för att det sitter en kvinna som ordförande i kommun- eller landstingsstyrelsen bör vi dock lägga på närmaste komposthög.

Ibland förs det nämligen fram tankar om att en kvinnlig politiker får politikens processer att se annorlunda ut och att andra värderingar och frågor får större utrymme. Det är dock inte en persons kön som är avgörande för politikens utformning, utan de erfarenheter och värderingar som präglat politikern. Uppväxt, utbildning och – framför allt – ideologi är det som är avgörande.

En vänsterpartistisk kvinna har exempelvis inte särskilt mycket gemensamt med en moderat kvinna när det gäller synen på hur samhället ska se ut; bara för att båda råkar vara kvinnor innebär det inte att en samsyn råder. Det finns betydligt viktigare faktorer än kön när politik utformas.

”Kvinnliga politiker krigar inte”, hävdade en del då kvinnor började slå sig in i politiken. ”Kvinnor är inte lika hårda som män”. Sedan kom Golda Meir och Margaret Thatcher och såg till att alla sådana teorier omkullkastades…

De som hävdar att kvinnor står för en mjukare och mer inkluderande ledarstil, mindre konfrontation med politiska motståndare och mer konsensusbyggande behöver inte ens titta utanför Västernorrland för att inse att det inte stämmer.

Ewa Söderberg tutade inte ens innan hon körde över landstingsstyrelsen och tvingade bort sjukhusdirektör Margaretha Rödén och landstingsdirektör Sara Ekström.

Och Elvy Söderström har väl inte direkt gjort sig känd för att alltid kompromissa och söka konsensus. I alla fall brukar det inte vara så hon beskrivs av sina politiska motståndare.

Så den västernorrländska politiken blir inte annorlunda bara för att det är många kvinnor i toppen. Den blir precis som i andra län där Socialdemokraterna innehaft makten lite för länge.

Anders Rönmark