I veckan kom näringsminister Maud Olofsson tillbaka från ett fem dagar långt besök i Kina tillsammans med statschef kung Carl XVI Gustaf och den svenska näringslivseliten. Inte för inte har det kallats för en säljresa. Som svårslaget smörjmedel uppmärksammades att Sverige som första västland erkände folkrepubliken för sextio år sedan.

1950 var Kina inte ett land som lockade näringslivsdelegationer. När kommunisterna utropade folkrepubliken 1 oktober 1949 kollektiviserades jordbruket och privat ägande suddades ut. Förtryck och fattigdom kopplade greppet om landet för lång tid framåt. Men nu låter det allt som oftast som att Kina och Sverige har långa vänskapsband att tvinna vidare på. Så anpasslig är historien.

Det moderna Kina med sin växande ekonomi och glittrande skyskrapor har inte mycket gemensamt med Maos land, men förtrycket är lika fast rotat och de politiska ambitionerna växer. Det märkt tydligt inte minst i hur Kina flyttar fram positionerna i Afrika.

Enligt Maud Olofsson har det varit en prioriterad uppgift under det svenska besöket att betona vikten av fritt näringsliv och värdena i öppenhet, demokrati och delaktighet. Lite vågat, kallar hon det i en intervju i TT. Som om det inte vore en självklarhet för Sveriges vice näringsminister att kritisera statsskicket i en diktatur.

Att reflektionen görs illustrerar hur lätt det är att låta kortsiktiga ekonomiska fördelar skymma politiska fel och brister i Kina. Eftersom affärer och politik är samma sak i Kina måste det till svenska regeringsrepresentanter för att blågula företag ska kunna sluta avtal med de stora bolagen. Ännu finare är så klart att ha med kungen som likt de kinesiska makthavarna inte är vald av folket – en ganska märklig signal att skicka jämte betoningen av demokrati, kan man tycka.

Just nu är marknaderna hypernervösa över skuldkrisen i euroområdet. Men de inneboende politiska och ekonomiska riskerna i världens största diktatur röner förvånansvärt litet intresse. Förhoppningen alla har är att Kinas statskontrollerade marknader ska liberaliseras och att det politiska systemet ska öppnas upp för mångfald. Det vore givetvis fantastiskt, men de politiska reformerna syns inte till. När Maud Olofsson talar om ”små signaler” är det inte lätt att veta vad hon syftar på annat än önsketänkande.

Nu är världen som den är och inte som man önskar att den vore. Naturligtvis kan inte svenska företag bortse från de stora möjligheter som Kinas marknader erbjuder. Men man kunde önska sig att möjligheterna lite oftare sågs i ett riskperspektiv. Ingen tillväxt i världen går att upprätthålla i längden genom att förtrycka människors grundläggande fri- och rättigheter.

MAGNUS KRANTZ