När morgonsolen steg över Örnsköldsvik på lördagen var det över en besviken stad. Finska Patria vann kampen om att få tillverka nya pansarterrängfordon åt Försvarets materielverk (FMV). Ordern är i ett första skede värd 2,4 miljarder kronor, och i slutändan förmodligen långt mer med eventuella nya beställningar och potentiell export (läs mer om FMV:s beslut på sidan fyra och fem i dagens tidning).

Att försvarsindustrin och statliga inköp av försvarsmateriel är en komplicerad historia råder det inga tvivel om. Regeringens policy är att ”köpa från hyllan”, som vid andra offentliga upphandlingar, men ändå åker försvarsminister Sten Tolgfors (M) och kungaparet till Brasilien för att kränga Gripenplan…

Just upphandlingen av pansarterrängfordon är dock en soppa utan dess like. Först ges Hägglunds i uppdrag att utveckla en ny fordonsmodell och erhåller dessutom en miljard i stöd från FMV för utvecklingen. Därtill investerar Hägglunds 600 miljoner och Sep föds.

När FMV sedan får i uppgift att upphandla inköp av pansarterrängfordon är Sep mycket riktigt i särklass bäst i klassen. Men Hägglunds förlorar ändå i upphandlingens komplicerade viktningssystem på grund av för högt pris.

Hägglunds får sedan rätt i sin överklagan om upphandlingens utformning och genomförande. Processen börjar om på nytt och Hägglunds ger sig in i matchen med en nedbantad version av Sep.

Så efter lång, lång väntan och många underliga turer från FMV:s sida kom så beskedet igår att finska Patria vunnit – igen.

Flera frågor dyker såklart upp i huvudet. Har Hägglunds inte tillräckligt väl fångat upp signalerna från den förra upphandlingen? Det kändes ju ändå som att alla turerna kring upphandlingen, debatten i media och diffusa besked från regeringssammanträden borde ha varit till Hägglunds favör. Men så var tydligen inte fallet. Vi har säkerligen inte hört det sista i frågan – många fler kritiska röster kommer att höjas mot FMV:s och regeringens hanterande av inköpet.

Klart står dock att beslutet får konsekvenser – stora sådana. En missad affär av den här storleken kommer inte bara drabba Hägglunds och de anställda med familjer, utan även underleverantörer. För ett år sedan – när FMV första gången utsåg Patria till vinnare – varslade Hägglunds 320 jobb. Förlorade arbetstillfällen leder till ett minskat skatteunderlag och hela länet är att betrakta som förlorare.

Den utdragna processen gör att det finns all anledning att som skattebetalare vara upprörd. Dels då försvaret inte ska behöva vänta i onödan på sina fordon och dels för att stora summor gått till spillo i byråkrati och förvirring. Exakt hur många miljoner den utdragna processen kostat är oklart, men dyrt har det varit för både Hägglunds och FMV.

Försvarets inblandning i utvecklingen av Sep känns som en fars. Försvaret investerar en miljard kronor – 1 000 miljoner kronor – i ett fordon som överträffar konkurrenterna när det gäller i stort sett alla faktorer. Utom priset… Tillsammans med Hägglunds investeringskostnader har alltså två tredjedelar av det aktuella ordervärdet på 2,4 miljarder kronor plöjts ner i projektet. Om fordonet sedan visat sig brista kvalitetsmässigt hade det ju varit en sak – men nu när Sep till kvaliteten slår Patria känns det ju bedrövligt utifrån både Örnsköldsviks och skattebetalarnas perspektiv.

Och vi ska aldrig glömma att offentliga upphandlingar inte nödvändigtvis innebär den billigaste leverantören ska ges uppdraget. Utan upphandlingsförfarandet ska ge uppdraget till den bästa leverantören.

Lek slutligen med tanken att en annan statsmakt köper Sep – vilket vi också hoppas för Örnsköldsviks skull:

Sep – utvecklat med svenska statens pengar, men sedan för bra för att tas i bruk av den svenska militären…

Gabriel Ehrling