När S-ledaren Mona Sahlin år 2007 fick frågan i SJ:s magasin Kupé om vilka de tre viktigaste politiska frågorna var svarade hon på ovanstående sätt.

Samkönade äktenskap, hyreslägenheter och vindkraft. Tre intressanta frågor förvisso, men knappast frågor som inspirerade gräsrötterna i arbetarrörelsen eller fick osäkra väljare att säga ”ja, det är nog Socialdemokraterna som är mitt parti”.

Många socialdemokrater uttryckte istället både förvåning och, i vissa fall, upprördhet: var det verkligen de här frågorna som Sahlin tänkte driva? Och vad hade hänt med den Mona Sahlin som tidigare visat sig ha en naturlig talang för det här med politik?

Talang har nämligen Sahlin haft. Ingen person kan ta sig så långt inom ett parti – och särskilt inte inom Socialdemokraterna – utan en viss känsla för vilka frågor som är viktiga, vilka frågor som kan bli viktiga och vilka frågor som borde bli viktiga. Betänk också att Mona Sahlin, efter diverse personliga och politiska klavertramp, försvann från hetluften och sedan gjorde comeback. Den som inte kan det politiska spelet klarar inte av att ta sig tillbaka till toppen på det sätt som Sahlin har gjort.

Det förnyelsearbete som Mona Sahlin utlovade då hon tillträdde som partiledare har vi dock inte sett mycket av. Inte ens persongalleriet har förändrats särskilt mycket sedan Göran Perssons tid vid makten (ja, om man nu inte ska räkna in personer som Vänsterns Lars Ohly och Miljöpartiets Peter Eriksson, som båda påverkar Sahlins agenda). Och under den pågående valrörelsen har Mona Sahlin inte visat prov på vare sig fingertoppskänsla eller initiativrikedom.

Med tanke på att de borgerliga inte får något motstånd i kampen om vilket block som försvarar företagande och arbete på bästa sätt, och att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sopar banan med Sahlin i alla mätningar där svenska folket får uttala sig om förtroendet för de politiska ledarna, krävs det något extra från Mona Sahlin för att rödgröna vindar ska börja blåsa.

Hittills har utspelen från S-ledaren nämligen inte resulterat i några större svängningar i opinionen. Faktum är att de flesta utspel, vare sig de har varit rödgröna eller borgerliga, knappt förorsakat några förändringar alls i opinionsmätningarna; pensionärerna, den väljargrupp som det fjäskats mest för, tycks sitta still i båten och läget fortsätter att vara jämnt.

Endast i Stockholm, där Socialdemokraterna är på väg att bli omsprungna av Miljöpartiet – ja, enligt den senaste Synovate-mätningen har MP stora chanser att bli största rödgröna parti i huvudstaden – har utspelen fått viss uppmärksamhet. Könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan vinner dock Socialdemokraterna inga val på. Mona Sahlin har stått handfallen och sett hur förslagen i Stockholm blivit utskrattade både i storstan och på landsbygden.

Kommer då Mona Sahlin att lägga fram det där nytänkande och revolutionerande förslaget som får folk att återvända till det en gång så stora och trygga socialdemokratiska partiet? Det är knappast troligt.

Grundarbetet skulle ha gjorts tidigare under mandatperioden, men Mona Sahlin var inte tillräckligt stark för att verkligen förändra sitt parti. Om hon nu överhuvudtaget ville förändra det…

Ett stort utspel lär dock ändå komma från Mona Sahlin.

Det lär knappast vara något nytt och modigt, det kommer troligtvis inte ens att vara finansierat eller förankrat hos Socialdemokraternas samarbetspartners, men valfläsk är att vänta.

Desperation är trots allt alla ”sista minuten-utspels” moder.