Skolan har varit etta, tvåa och trea på Folkpartiets prioriteringslista under Jan Björklunds tid som partiledare och även om FP inte prickat rätt i varje skolpolitisk fråga har ett oerhört viktigt reformarbete inletts under den här mandatperioden. Kunskaper och bildning står åter i fokus – och det kan vi tacka Folkpartiet för.

För många väljare riskerar dock FP att bli så starkt kopplat till skolfrågan att partiet reduceras till ett enfrågeparti. Gårdagens partiledarutfrågning i SVT var därför oerhört viktig för Jan Björklund; under söndagskvällen fick FP-ledaren chansen att prata om annat än skola och utbildning.

Hur skötte sig då Jan Björklund?

På det hela taget bra. Det var ingen glimrande insats, men den var stabil och säker.

När han fick chansen att prata utbildningspolitik briljerade han; få politiker kan beskriva skolans problem på ett så pedagogiskt sätt som Björklund och siffrorna kan han. Ingen kan tvivla på att Folkpartiet är det parti som tydligast värnar den svenska kunskapsskolan och att det är utbildningsminister Jan Björklund som sätter den skolpolitiska agendan i vårt land.

Björklund visade också prov på pedagogiska färdigheter då han förklarade varför det svenska skattetrycket behöver minska, varför svensk militär har en roll att spela i Afghanistan (en fråga han besvarade på ett mycket tydligare sätt än den om hotet från Ryssland) och varför vi fortfarande behöver kärnkraft.

Jan Björklund brukar vanligtvis inte missa ett tillfälle att visa att Folkpartiet tycker annorlunda än det ledande regeringspartiet Moderaterna; FP vill ha euro, Nato-medlemskap och mer kärnkraft, något statsminister Fredrik Reinfeldt (M) helst inte vill prata om. I SVT-utfrågningen i går valde dock Jan Björklund att vara lagspelare. När han pressades om varför han och försvarsminister Sten Tolgfors (M) har olika uppfattningar om hotet från Ryssland valde FP-ledaren att ligga lågt.

Björklund förtjänar dock beröm för att han valde att svara på alla frågor som Mats Knutson och Anna Hedenmo pepprade honom med, även sådana som han nog helst velat glida undan på typiskt politikermanér. Till och med den plumpa frågan om Björklunds barns härkomst (utbildningsministern har två adopterade söner) tog han sig an, trots att det märktes att ämnet var mycket känsligt.

Frågan är dock om Jan Björklund lyckades locka över några nya väljare till Folkpartiet genom sin insats i gårdagskvällens utfrågning?

Högst tveksamt.

Han visade prov på politisk bredd, men det är väljarnas inställning till skolan som kommer att avgöra Folkpartiets öde i årets val.

Under nästa mandatperiod borde Jan Björklund försöka hitta fler politikområden för FP att profilera sig inom.

Förhoppningsvis får han göra det arbetet parallellt med sitt uppdrag som utbildningsminister.

Anders Rönmark